Jag drömmer om raster/skolgårdsmiljöer som erbjuder annat än lek också. Jag hade uppskattat det som barn. Lek kan vara väldigt kravfyllt i skolmiljön, särskilt när en vuxen styr o nästan kräver att alla ska leka.
Autentiska projekt
Föreställ er en skolgård där de vuxna tillsammans med barn är engagerade i olika autentiska projekt. Bygga fågelholkar, odla, bygga kojor, elda, måla staket, skörda, göra konstprojekt osv. Det skulle ge fantastiska förutsättningar för möte och samtal mellan barn o barn o barn o vuxna. Samtidigt som skolgården skulle ge förutsättningar för okodad lek av olika slag. Barnen kunde då välja fritt mellan skapande, lek och vila. Skolgården har stor potential att utveckla förutsättningar för barnkonventionens grundprinciper.(delaktighet, hälsa och utveckling, icke-diskriminering och barnets bästa) Detta kan göras genom att ge utrymme för praktiskt skapande, lek och vila.
Den vuxnes roll
När det gäller den vuxnes roll på skolgården så utgår jag från Peter Greys tankar. Han menar att det behöver finnas en trygg ”community” som tar barns åsikter och tankar på allvar.
När vi ”vaktar” barn på skolgården, så signalerar vi att vi inte har tillit till barns förmåga. Förmågan att bedöma risk kanske främst. Jag tror att barn behöver få chans att träna denna förmåga mycket mer än de får idag. Likaså förmågan att lösa konflikter. Vuxna går allt för ofta in o styr upp leken eller konflikten och agerar domare. Det gör barnen beroende av den vuxne, istället för att utveckla det personliga ansvaret för situationen.
Begränsande tradition
Jag menar också; att en rast på 20 eller 30 min är en begränsning som behöver ses över när barnkonventionen blir lag. Barnkonventionen menar ju att sedvänjor som är skadliga för barns hälsa ska aktivt ses över. (”Konventionsstaterna ska vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa.” ) Barn behöver betydligt mer lek och rörelse än de får utrymme och förutsättningar för i dagens samhälle. Skolans form måste väl ses som sedvänja. Den bygger ju på tradition snarare än grundforskning om barns lärande, utveckling o hälsa. B
På skolorna i Australien är barnen delaktiga i olika naturvårdsprojekt för att främja en hållbar utveckling.
