Skapa ekonomi för skolodlingen

Nu är det hög tid att börja planera för säsongens skolodling. Ta hjälp av förslagen nedan för att komma igång på ett grundat sätt och upptäck de resurser och förutsättningar ni har för projektet. Behöver ni söka ytterligare medel, så har ni efter en sådan workshop väl på fötterna för att äska pengar.

Varför ska ni odla?

Börja med att fundera kring varför ni ska odla. Varför är det viktigt? Låt alla i personalen lyfta varför de tycker det är viktigt att odla med barnen. Prata med eleverna, varför tycker de att det är viktigt med odling. Ni kommer inse att ni har olika perspektiv på odlingen.

Någon vill odla för att det bidrar till biologisk mångfald. Någon annat tänker att det kan skapa en plats för möte mellan föräldrar, barn och äldre där det finns något konkret att prata om så att språket utvecklas. Ytterligare någon vill börja agera mot klimatkrisen och har förstått att vår mat är en av de största bovarna i dramat. För ytterligare någon handlar det om att låta barnen få uppleva och fascineras av ett frö som växer till en planta, smakupplevelsen av en nyskördad morot eller för att väcka nyfikenheten om fjärilens livscykel. Kanske ytterligare någon har hört att eleverna faktiskt presterar bättre akademiskt när de får möjlighet att odla i skolan. I detta läget behöver ni inte enas om ett enda syfte utan jag tror det är värdefullt att lyfta och förstå varandras syften snarare än att alla ska tänka samma.

Vilka resurser har ni?

När ni har fått sätta ord på varför ni ska odla och alla känner att de bidragit med sitt syfte så kan ni börja titta på vilka resurser ni har tillgång till. Det kan handla om resurser i form av material, plats, jord, fröer, pengar, men det kan också handla om kunskaper och färdigheter för att lyckas med odlingen. Vi kan inte förvänta oss att alla vet hur man odlar. Jag har träffat många pedagoger som aldrig sått ett frö eller som tycker det är obehagligt med spindlar och insekter. Detta behöver vi respektera. Vi är idag mycket frånkopplade från naturen och det är inget konstigt och inget vi kan lägga skuld på enskilda individer för. I närområdet kan det finnas aktörer att samarbeta med. Försök lyfta alla möjligheter, utan att begränsa er. Det finns inget rätt och fel, utan ni kan spåna fritt. Ni har möjlighet att växa, lära och utvecklas med ert odlingsprojekt.  

Hur ska ni göra?

Nu kan ni börja vara kreativa kring hur ni vill gå tillväga, börja planera för de pedagogiska program ni vill att eleverna ska få ta del av eller hur hög självförsörjning av grönsaker ni vill ha. Ni planerar själva utifrån de förutsättningar och syften som ni nu öppnat upp. Om lärandet är i fokus eller de rekreativa aspekterna så är upplägget för odlingen helt olika. Kanske går de att kombinera, men det är viktigt att hålla hög medvetenhet och hela tiden koppla tillbaka till syftet.

Vad behöver ni?

När ni kommer till vad, kan ni exempelvis gå ut och titta på platsens förutsättningar. Vilka delar av skolgården värms upp först nu när våren kommer? Var smälter snön allra först? Där är ofta ett bra läge för skolträdgården. Börja beskriv vad det är ni vill skapa. Ta inspiration från andra platser, men kom alltid ihåg att koppla tillbaka till varför i alla förslag. Om ni ser ett utekök som ni vill ha i skolodlingen, så fundera på hur det kan förverkliga flera av era syften. Koppla hela tiden tillbaka till syftet – varför?

Hinder & svårigheter

Nu kan ni tillsammans fundera på om det finns några svårigheter eller hinder som ni behöver hantera. Kanske ni saknar några resurser. Börja fundera på hur ni kan hantera dessa hinder för att ändå ta er i mål med ert projekt. Om ni skulle behöva ekonomiska resurser räcker det ofta att ni tydligt kan beskriva hur dessa ser ut och se över hur ni kan få det tillskott ni behöver. Är förslaget tillräckligt konkret och med tydliga syften går det ofta att hitta ekonomiska resurser i den kommunala budgeten eller genom andra typer av bidrag.

Från ord till handling

Nu har ni en riktigt bra beskrivning av ert odlingsprojekt, ni vet vad ni har och vad ni vill och om ni behöver något ytterligare. Nu kan ni gå från tanke till handling!

Vill ni ha hjälp med att facilitera en workshop för att komma igång med ett skolgårdsprojekt med odling eller andra projekt i skolmiljön så kan ni höra av er! Jag använder olika metoder för hög delaktighet genom hela designprocessen. Jag hjälper er gärna! /Emma Crawley

Självförsörjande skola?

Ofta när skolmat diskuteras i olika forum handlar det om hur mycket läraren får betala för den pedagogiska lunchen, om det är ok med 5 minuters tystnad i matsalen eller huruvida eleverna får äta sig mätta eller inte på mellanmålet.

Vi införde gratis skollunch i Sverige efter andra världskriget för att många barn i Sverige var undernärda, de skulle åtminstone få ett fritt mål mat om dagen. Då handlade det ofta om gröt, smörgås eller soppa. Idag serveras en buffé av olika val, grönsaker, vegetariskt, glutenfritt utifrån diverse preferenser, allergier och önskemål, ofta framställt i industrin för att lätt plockas fram och värmas på plats. Importerat från världens alla hörn. Jag minns tillbaka till mina egna skolluncher av kåldolmar, bruna bönor, sej i äggsås och vitkål med lingon. Bara doften gjorde att det vände sig i magen på mig.

Sverige satsar stort på att maten i skolan ska vara näringsrik och god, riktlinjer styr hur den ska vara uppbyggd så att allt kommer med. Mat är viktigt. Barnen behöver den för att orka med hela skoldagen och för att kunna prestera på topp. Miljön i skolmatsalen är också viktig. Idag vill vi gärna att det ska vara en känsla av att gå in i en restaurang. Tyst, lugnt och med härliga inbjudande färger. Nu är det inte alltid så i verkligheten, men det är ändå det vi ofta strävar mot när nya skolor byggs eller förändras. Jag tycker att alla matsalar jag besökt de senaste tio åren har betydligt godare och mer näringsrik mat än vad det var när jag själv gick i skolan på 80-talet.

Men mina associationer går till Antikens Rom där män ligger till bords och matas med vindruvor. Jag får den där känslan av att vi är helt bortkopplade från var maten kommer ifrån och vi vill inte se bortom faten. Den ska bara finnas där och bli bättre hela tiden. Ekologisk ska den vara för att vi inte ska få i oss något gift från besprutningen. Ett starkt individualistiskt perspektiv.

Mat, vatten och luft är våra absolut mest grundläggande basbehov som människor. Tre minuter utan luft, tre dagar utan vatten och tre veckor utan mat klarar vi oss. Ungefär. Ändå tycker vi att det är viktigare att vi i skolan lär oss att läsa och skriva än att vi kan odla och laga vår egen mat. Man klarar sig bra mycket längre utan skriftspråket än man gör utan mat.

Resiliens – det ordet finns inte ens i Word ännu. Ordet innebär den långsiktiga förmågan hos ett system att hantera förändringar och fortsätta att utvecklas. Ordet används både på systemnivå och hos enskilda individer. En resilient individ har förmåga att fort återhämta sig efter motgångar.

För att vi ska kunna bygga ett resilient samhälle och resilienta individer behöver vi börja med våra grundläggande behov som människor. Vi behöver se till att luften är ren, att vi har rent vatten och att vi har mat så att vi klarar oss även om hela Sverige skulle släckas ned. Genom att tillsammans med eleverna producera skolans mat nära skolan kan vi:

  • Minska utsläpp i luft och vatten (genom att transport minskas och monokulturer undviks)
  • Skapa en miljö som är rekreativ (naturliga miljöer erbjuder spontan uppmärksamhet och odling i sig är terapeutiskt)
  • Skapa förståelse för var maten kommer ifrån och vilket arbete som ligger bakom varje morot, potatis och majskolv (barn lär genom att imitera – om odling av den egna maten sker i skolans direkta närhet kan de genom nyfikenhet och spontant undersökande förstå de processer som krävs för att framställa mat – kunskapen att odla sprids vidare till nästa generation)
  • Skapa lokala arbetstillfällen och öka vuxennärvaron i skolmiljön (med trädgårdsmästare och jordbrukare anställda för att ta hand om odlingarna – många menar att det kan väl skolan klara, men jag vill vara mer realistisk – handlar det om självförsörjning av grönsaker så behöver vi anställa kompetent personal)
  • Maten kan planeras från frö till bord med eleverna  (långsiktiga perspektiv skapas)
  • Fler barn äter näringsriktig mat om de odlar själva
  • Akademiska kunskaper ökar på skolor som odlar
  • Samarbetsförmågan och den språkliga förmågan ökar när elever får möjlighet att odla i skolan
  • Fysisk aktivitet blir en naturlig del av skoldagen
  • Lärandet blir autentiskt och viktigt för klimat, människa och miljö
Nyskördad mangold

Friska barn i sjukt system

Snart ett år har gått sedan det senast var aktivitet här. Det har varit ett omvälvande år och Greta Thunbergs starka röst för klimatet har gett mig ny kraft att ge till Ätliga skolgårdar!

Det känns viktigare än någonsin att verkligen ta detta på verkligt allvar och göra det vi kan för att förändra vad skola är och hur skola fungerar. För vad är skolans syfte egentligen? Detta har jag funderat mycket på under det senaste året då jag på allvar åter varit aktiv i skolans värld. Jag har under det senaste året träffat på många barn som är som Greta Thunberg. Många barn som genomskådat det vi gör med vår planet och som känner sig uppgivna och svikna. Några som till och med tappat hoppet till mänskligheten. Många med diagnoser eller symptom inom NPF.

För mig blir det så tydligt – det är vårt system som är sjukt. Vi människor är inte gjorda för den miljö vi befinner oss i. Det system vi skapat. Frånkopplade från natur. De tydligaste symptomen hos barn med olika neuropsykologiska funktionsvariationer är stressymptom. Det är säkert kontroversiellt att uttrycka detta, men nedsatt kapacitet i exekutiva funktioner, är ett tecken på stress. Det är inte per automatik en statisk funktionsvariation utan förändras när stressen minskar.

Kanske funderar du på vad exekutiva funktioner är. Det är exempelvis föreställningsförmåga, social interaktion, impulskontroll, känsloreglering, riskbedömning och empati. Alltså funktioner som reglerar och kontrollerar andra funktioner i hjärnan. Om de rätta förutsättningarna finns i miljön utvecklas dessa funktioner under hela barndomen. Ja, de fortsätter att utvecklas upp i vuxen ålder. Utsätts man för stress i vuxen ålder minskar kapaciteten i de exekutiva funktionerna och för att återhämta sig behövs rehabilitering. Trädgårdsterapi är en rehabiliteringsform som visar att utbrända kan återfå kapaciteten i de exekutiva funktionerna under ett 12 veckors program i rehabiliteringsträdgården.

Jag menar att innan 1995 fanns den återhämtning som rehabiliteringsträdgården ger, för barn efter skoltid. Skolbarnomsorgen var separat från skolan och barn fick ”komma bort” för att leka i en utvecklande miljö utan krav på lärande. Ofta handlade det om lek i natur eller pyssel, bakning eller snickeri på ett fritidshem separat från skolan. Det som hände -95 är att Skolverket tog över styrningen av fritidshemmen och skolbarnomsorgen från Socialstyrelsen som hade haft fullt fokus på barns hälsa och utveckling. I mitten på 90-talet decentraliserades också skolan och kommunerna såg möjligheten att spara när skola och fritids kunde slås ihop under samma tak. Jag menar att detta är detta som haft mest negativ effekt på barns lärande, utveckling och hälsa under de senaste decennierna. Bristen på den rekreativa och återhämtande skolbarnomsorgen.

Min dröm är en skola

  • med färre obligatoriska moment och fler autentiska erbjudanden för lärande (de praktiskt estetiska ämnena kunde exempelvis frigöras helt från kunskapskrav)
  • som ger utrymme för lekens potential på riktigt och börja erbjuda miljöer och tid för verkligt fri ostrukturerad lek (för att låta barn utveckla riskbedömning, empati, impulskontroll osv)
  • som erbjuder kreativa aktiviteter som är terapeutiska, erbjuder autentiskt lärande och som bidrar till en hållbar utveckling (exempelvis genom odling av mat som kan ätas på skolan)

Det är så klart bara några delar i min drömskola…

Visioner och stiltje

” I don’t think the planet will die. I think the earth is too powerful. She lived through hotter times. She lived through colder times. She lived with dinosaurs, she lived without dinosaurs. She lived with human beings she lived without human beings. We are dispensable. She’ll find a way. We need to protect our home!” – Vandana Shiva

Förra året startade jag detta forum med höga ambitioner. Min vision var att samla människor i Sverige som hade ett stort engagemang för att förändra skolan i en riktning där barn skulle få mer kontakt med det mest grundläggande för mänsklig överlevnad på jorden – maten. Jag ville få igång ett engagemang och innan valet arrangera ett symposium eller konferens kring frågan. Jag ville hålla utbildningar. Jag satsade mycket på att starta igång denna sida, och lät Elin skriva veckovis, för att väcka ett intresse. Tyvärr mådde inte jag så bra. Jag gick igenom en svår tid privat och hade inte orken att lyfta detta forum i linje med mina ambitioner. Jag tappade fart och mina ekonomiska resurser minskade från dag till dag.

Emma 7 år rockar loss med tomat i munnen 🙂

I vinter har jag varit sjukskriven och allt företagande har varit pausat. Det har varit en viktig återhämtningstid för mig. Efter min sjukskrivning tog jag ett vikariat på en skola och arbetar nu timmar med en fantastisk elev. Han är mycket känslig och har en outsinlig lust och nyfikenhet att lära, men kan inte anpassa sig efter de sociala koderna och det fyrkantiga skolschemat. Det är så otroligt lärorikt för mig. Varje dag är ett äventyr. Och jag ser också så tydligt den instruktiva skolans svårighet att inkludera alla. För tillfället är hans största intresse att odla och förstå naturens olika fenomen, så detta ger mig dagliga kopplingar till det jag verkligen tror på.

Men det innebär också att jag inte har varken resurser eller tid att driva detta forum vidare själv just nu. Våren är på väg med allt vad det innebär och jag känner, har länge känt att jag vill se till att det blir plats för riktiga möten. Tid för att odla på riktigt. Laga mat med mina barn. Vara ute. Det digitala gör mig trött. För mycket tid går åt till tankar som inte verkar göra någon skillnad på riktigt. Det är möjligt att jag ändrar mig och kommer tillbaka. Att dela det man är med om har betydelse för tänkandet och jag skriver gärna. Men inte just nu.

Därför tänker jag fråga om det finns någon där ute som skulle kunna tänka sig att dela med sig av sina erfarenheter här på Ätlig skolgård. Kanske du vill skriva för att ge tips. Kanske du vill berätta vilka typer av aktiviteter du kan erbjuda för skolor. Kanske skriva en debattartikel eller kanske du hellre vill posta en film? Känn dig fri att vara kreativ, så länge det handlar om mat, odling, barn och skola.

Jag tänker att här får du möjlighet att bolla frågor med andra med samma intresse och engagemang och det kan också bli en kanal för att nå ut till intresserade kollegor, påverka politiker, förändra. Du kan också länka till din egen blogg, om du önskar. Om intresse finns, så är det bara att höra av dig till mig. Skulle det inte finnas intresse så vet ni i alla fall nu vad det beror på att det är stiltje här på Ätlig skolgård. Utvecklingen av skolgårdarna stannar inte upp för det. Mitt engagemang för denna fråga kommer inte ta slut.

Med mitt inledande citat av Vandana Shiva, ville jag skapa lite perspektiv. Låta oss fundera på vad som verkligen spelar roll. Vad som verkligen är viktigt. Här kommer ytterligare ett citat från den inspelning som jag tidigare delat på facebook-sidan. Hon sätter verkligen ord på det jag velat förmedla med detta forum.

“Every young person should recognise that working with their hands, and their heart and their mind and their interconnected is the highest evolution of our species. Working with our hands is not a degradation, it is our real humanity. Start a garden. Create a playground in the way you grow food. Save seeds. Cook. It was treated as backward activity that your mother cooked and was treated as not work. But she is the reason you are sustained. Start cooking classes. Get grandmothers to teach you how to cook. Create communities. We are not atomised producers and consumers. We are part of the earth family. We are part of the human family. We are part of a food community. Food connects us. Everything is food. And finally; never be afraid of deceitful dishonest, brutal power. That is true freedom.”

Vandana Shiva

We are at war with our own stupidity.

Opslået af PlayGround + på 3. februar 2018

Svampodling, äppelmustning och hydroponiska odlingar

I helgen besökte jag Axonaskolans familjedag i Tollarp. Barnen visade stolt upp sina odlingar, guidade runt på skolan och delade med sig öppenhjärtligt om sina erfarenheter och tankar kring hur det är att odla i skolan och varför alla skolor borde ha odlingar åt barnen.

Verksamhet i utveckling

För drygt 10 år sedan var detta min arbetsplats och jag jobbade som klassföreståndare i klass F-3 och undervisade i hemkunskap och bild på högstadiet och i en period jobbade jag enbart i fritidsverksamheten. Det var en spännande och utmanande tid, som gav mig massvis med erfarenheter. Då hade jag mest intresse av att utveckla utomhuspedagogiken som var viktig inriktning på skolan, men jag upplevde att det fanns en massa svårigheter att som lärare faktiskt lyckas med det på ett riktigt bra sätt. Det var svårt att koordinera arbetet på ett bra sätt och traditionen om vad skolan ska vara håller ett hårt grepp om verksamheten genom förväntningar från kollegor och föräldrar.

Skolan har utvecklats mycket sedan jag gjorde min sista arbetsdag här. Andreas Andersson är starkt engagerad för att utveckla odlingen i skolan. Han har fått tjänst som förstelärare och har på så vis möjlighet att utveckla förutsättningarna och inspirera övriga lärare på skolan till att använda odlingen i verksamheten på olika sätt. Han sprider sina erfarenheter i sociala medier och har en viktig roll i att visa hur viktig detta arbetssätt är för att skapa mening för eleverna. http://odlaiskola.blogspot.se/

Äppelmustning

Det första vi ser när vi kommer är äppelmustningen. Barnen skär äpplen, hackar dem i en kvarn och lägger dem i handpressen, för att krama musten ur dem. Det är ett verkligt engagemang. Alla barnen hjälps åt så att hela processen flyter ända fram till belöningen med must i tillbringaren som hälls upp i små muggar så alla ska få smaka. Våra tre barn provar också på och får hjälpa till att köra resterna till komposten, två pojkar i sexan visar vägen och berättar om deras upplevelse om att gå på skolan och om gemenskapen som finns här.

  

Alla skolor borde odla

Det lyser i ögonen på barnen. Jag pratar en lite längre stund med David som går i nian på skolan. Han delar med engagemang med sig om hur man kan odla svamp i en påse med halm. Halmen ska värmas upp till 55 grader, för att alla mögelsporer först ska dö, lite kalk tillsätts i vattnet. Sen varvas halm och svampmycel i en påse som man kan göra några hål i när man kommer hem och så hänger man påsen i ett svalt och mörkt rum och om ungefär tre veckor kan man börja skörda. Vi har hängt in vår påse i ett städskåp i vårt kallaste rum. Det ska bli så spännande att se vad som växer till sig.

Jag frågar David vad han tycker om att odla i skolan. Han säger att det är underbart. Han säger insiktsfullt; ”Alla har vi olika intressen och detta är mitt intresse, jag är verkligen jätteintresserad av att odla. Jag odlar så mycket jag kan både här i skolan och hemma. Men det är ju också viktigt för alla att veta var maten kommer ifrån. När vi odlar i pallkragarna och bär in det till köket och det sen serveras i matsalen. Då blir det så tydligt. Tänk, det är så många barn som inte vet något om detta. De tror att man bara kan gå till affären och köpa vadsomhelst. Men här förstår vi på riktigt” Han avslutar; ”Jag tycker att alla skolor skulle ge barnen möjlighet att odla. Det är så viktigt.”

Hydroponiska odlingar och microleafs

Tre barn visar de hydroponiska odlingarna. De berättar hur de odlar i näringslösning, visar hur det fungerar. De har beskrivit med fina texter hur man ska göra. Det växer basilika och chili och de berättar hur de måste ha lampor över under vinterhalvåret för att kunna växa. De har dessa odlingar i källarens NO-sal. I klassrummen har de microleafs och alla välkomnas att smaka på de små skotten av rädisa, solros med mera.

Stark chili

Vi träffar Johannes Wätterbäck, Farbror Grön i aulan i pausen mellan föreläsningarna. Han bjuder på chips och chilisåser. Världens tre starkaste chili har han gjort sås på. Till och med våra små barn (6 och 8 år) provar nyfiket på såserna. Stolt berättar de efteråt att de smakat världens starkaste chili. Det är spännande även för de mest kräsna barn. Johannes och hans fru Therese delar friskt med sig av sina erfarenheter av odling på sidan www.farbrorgron.se  Följ Farbror Grön på sociala medier eller läs hans bok Alla Fingrar Gröna som ger väldigt bra knep för att lyckas med odlingarna.

Andreas Andersson – Odla i skola och Johannes Wätterbäck – Farbror Grön

En ny förskolegård i Karlstad

Förra veckan hade Sångtrastens förskola i Karlstad invigning av sin helt nya utemiljö. För ett halvår sedan var det bara en gräsmatta och en liten kulle på ytan som idag blev full av sprudlande lek. Karlstad kommun har tagit fram ett verktyg som kallas Skolgårdsvärde. Det är ett gediget verktyg för att höja kvalitén på utemiljön, så att den blir anpassad efter verksamhetens behov och främjar barnens lärande, utveckling och hälsa.

Sångtrasten är en av elva enheter i Karlstad som håller på att förändra sin utemiljö med hjälp av skolgårdsvärde och med medel från Boverkets satsning på upprustning av utemiljö. Förskolechefen, Hjördis Jansson, har fått utbildning och handledning för att ta kunna göra åtgärder som verkligen främjar verksamheten. Torbjörn Wrange som är verksamhetsutvecklare inom pedagogisk miljö på kommunen driver detta arbete genom att stödja cheferna genom en process med utbildning, delaktighet och design av gården.

Lek utan begränsningar

Det som särskiljer gården från det vi traditionellt ser på en förskola är att gården är open-ended och oprogrammerad. Det är barnen och pedagogerna som ständigt ger den nytt innehåll genom lek och pedagogiska aktiviteter. Växtligheten ger också barnen möjlighet till varierade upplevelser året runt. Här finns inga gungor, vippdjur eller kostsamma klätterställningar i starka färger. De naturliga materialen fyller gården. Stockar, stenar, sand, grus, stubbar och en och annan betongskulptur. Det finns flera naturliga rum, där leken kan få ta fart eller där det finns plats att dra sig undan.

Ett rum för alla

I ett av rummen ligger en hög med långa pinnar från skogen. Barnen hittar dem snabbt och börjar bygga. Kojleken tar fart. I ett rum finns en scen och en samlingsplats runt en eldstad. Där elden ska vara finns singel och en pojke finner sin lugna plats, jag iakttar honom länge där han sitter och plockar med småstenarna. Fullt fokuserad.

Återbrukat material

En låda står vid lekstugan en lång stund oöppnad, men någon kikar försiktigt in och i den hittar de material av alla de slag. Det är blandade saker från Solareturen (det lokala återbruket), som kommer till ny glädje på gården. Ett hamsterhjul, några korgar, grytor, slevar, några gosedjur, en matta och några saker som är svåra att säga vad de är.

När barnen börjar plocka med dessa saker kommer rolleken igång på allvar. Här leker flickor och pojkar en intensiv lek. De plockar med materialet och hämtar sand i sandlådan att fylla korgar och grytor med. Alla är med. Små som stora barn. De pratar oavbrutet med varandra. Olika lekar. Olika teman i leken. Det är svårt för mig som åskådare att urskilja vad som verkligen händer. Ett barn pysslar om ett annat, någon förhandlar över disken i lekstugan, någon snurrar hamsterhjulet i en hög med sand, fyller det med mer, någon springer och hämtar mera sand.

Bygga, springa, gräva

Vid ett ställe finns en liten hinderbana med små stubbar, stockar och stenar. Förutom det fasta materialet finns här gott om brädor och några gamla läskbackar. Här kan barnen fortsätta att bygga vidare och skapa nya hinderbanor efter hand. Olika varje dag. Nytt material kan tillföras i oändlighet. Jag ser hur barn i olika åldrar balanserar på stenarna, testar stockarna och börjar bygga med brädorna.

Kullen skapar fart i leken och här finns stora ytor för barnen att springa på. De får upp ordentligt med fart när de springer ner för backen. Någon rullar ner och någon drar sig upp med hjälp av ett rep. Några barn åker ned för rutschkanan i full fart och några klättrar upp för den. Några springer fort ner och fortsätter en hopprunda på halmbalarna som ligger i en halvcirkel, som lätt går att flytta runt.

Några barn planterar växter i odlingslådor längs med huset tillsammans med personalen. Doftande lavendel, höga gräs som prasslar i vinden, gult lysande rudbeckior och massvis med kärleksört som jag är nyfiken på om de kommer smaka på.

Det trygga, det dynamiska och det vilda

Inne vid huset finns också bord och här har några barn satt igång och måla på stafflier, vattenfärgen står framme och det är bara för barnen att sätta igång när de vill. Det är fritt fram. Barnets egna val, inre motivation och barnens egna drivkraft att leka och skapa får styra vilken aktivitet de vill engagera sig i. De kan stanna i den aktivitet de vill, tills nyfikenheten leder dem vidare till ett nytt projekt. Det blir ett tydligt flyt i leken. Gården är utformad med tre zoner, den trygga, den dynamiska och den vilda zonen. De samspelar med varandra och skapar ett flyt, samtidigt som det underlättar för ett ledarskap där barnen kan ges både ansvar och frihet i stegrande grad.

Hitta Balansen gör det möjligt

Många av er som läser funderar säkert på hur det kan byggas en gård som denna. Några funderar säkert också på hur man kan ha pinnar och bråte liggande på gården som här. Vi har ju under en lång tid lärt oss att ”EU-standarden” sätter stopp för miljöer som denna. Denna miljön har möjliggjorts genom utbildning i balanserad riskbedömning av miljön och verktyget Hitta Balansen som vi har tagit fram i Lead for ESD. Det är ett verktyg för att stärka de pedagogiska värdena i att barn får möjlighet att bedöma risker på egen hand. Verktyget möjliggör en kommunikation mellan olika förvaltningar för att kunna skapa bästa möjliga förutsättningar för barns lärande, utveckling och hälsa.

I höst kommer vi skapa en guide som beskriver betydelsen av detta förhållningssätt och i november/december hoppas vi vara redo för utbildningar även för andra kommuner som är intresserade.

Inspirerande dagar i Perth

Våra besök runt om i Perth de senaste dagarna har varit helt och hållet överrumplande, fantastiska. Här finns skolor och förskolor och naturlekplatser att verkligen inspireras av. Jag kommer behöva göra lite längre beskrivningar av besöken, så detta inlägg blir en kort sammanfattning.

Sprudlande mötesplats i Fremantle

I söndags besökte vi Fremantle där vi fick se en park där aktiviteten sprudlade, de vita kakaduorna flyger runt som duvor skulle göra hemma, i flockar intar de parken. En stor lekpark i mitten av parken och mot hamnpromenaden en ungdomspark med skateramper, parkour och klätterlek, fyllt med varierade hängplatser, för människor i alla åldrar. Och det är just det, platsen fylls med folk från alla kulturer och alla åldrar. Det är en verklig mötesplats för alla.

Fremantle Youth Plaza

Fremantle Youth Plaza

Balanserad riskbedömning

Nästa morgon hämtar Andrew Reedy, från PlayCheck upp oss. Han jobbar med besiktning av lekplatser och har tagit ett balanserat förhållningssätt. Han utvecklade andra delen i guiden ”Getting the balance right” och hjälper landskapsarkitekter som vill ha hjälp att riskbedöma utemiljön innan den byggs, så att det inte finns faror som inte alls är av nytta för barns utveckling och lärande. Han är dock mycket noga med att utmaningar är viktiga för alla barn och riskbedömer utifrån kontext. Vi har otroligt mycket att prata om, eftersom jag håller på att skapa en guide som kallas ”Hitta balansen” som precis som den australiensiska guiden hjälper till att riskbedöma utemiljön med ett balanserat förhållningssätt. Det är intressant att se vilken genomslagskraft detta har haft i många delar av Perth.

Kreativa naturlekplatser

Andrew tar med oss till Nature Play Solutions där vi får ett helt fantastiskt mottagande. De bjuder på lunch och vi kan inte sluta prata, vi har så många gemensamma tankar. De hjälper skolor och kommuner att forma naturliga lekmiljöer, hela vägen med design, byggnation och praktiska workshops. Dessutom håller de utbildning för hur man kan använda miljön. De har två play workers från Wales anställda som hjälper dem att visa den ostrukturerade lekens möjligheter. De arrangerar både ”mud-days” och ”loose-parts play”.

Vi får gå in i deras verkstad där de tillverkar lekelement av trä och av cement. Cement används på helt fantastiska sätt. Senare på onsdagen träffar vi Kerry Logan från Nature Play Solutions, som visar oss runt på några av de platser som de byggt. Det är superfina miljöer, där växtligheten är vald för att stimulera barns lek, det finns gott om löst material och små unika detaljer, som inspirerar.

En av Nature Play Solutions naturlekplats – designad av Wendy Seymore

Spännande möten i Perth Hills

På tisdagen hyr vi en bil och tar oss ut till Perth Hills, som ligger öster om stan. Vi trodde att vi bokat möte med Ross Mars, som är författare och permakulturist, tyvärr har vi blandat ihop dagarna, så han är inte på plats.

Istället åker vi upp till en av skolorna han tipsat oss om, en Waldorfskola, Silver Tree Steiner school, där vi träffar Emely, som bara jobbat där ett kort tag. Vi kommer oanmälda, men hon är glad att få lov att visa oss runt. Här finns verksamhet för barn från de allra minsta som kommer med sina föräldrar till en liten playgroup upp till barn i 12 årsåldern. De har stora odlingar, varje grupp har sitt lilla privata område, en veranda eller ett litet lekområde, ett mer dynamiskt område i mitten av gården där alla barn kan mötas med plats mer fysiskt utmanande lek och i skogsbrynet finns ett lekområde med massvis av löst material där barnen kan bygga kojor. Varje klass är där och bygger dagligen, de har skapat en hel liten by med kojor i skogsbrynet.

Emely vill gärna visa oss hennes barns skola och när hon slutat för dagen möts vi där. Hennes två barn är med när vi kikar runt. Emely är biolog och har varit engagerad i utvecklingen av gården. Det finns ett stort område för kojlek, där föräldrarna på skolan också hjälpt till att bygga en liten samlingsplats. Precis bakom detta område finns en våtmark där barnen fått möjlighet att delta i ett naturvårdsprojekt, där de röjt och planterat inhemska växter och skapat livsmiljöer för olika djurarter de har fått möjlighet att jobba med aboriginer för att lära mer om de inhemska växterna i området, vad som går att äta, vad som kan användas som medicin och så vidare. Efter detta inväntar vi mörkret och besöker en fotbollsplan där kängurus brukar komma och äta gräset efter skymning. Vi får äntligen se några kängurus.

Reggio Emilia inspiration på Bold Park School

Idag har vi träffat Peter Lippmann, som är erkänd skolarkitekt och miljöpsykolog, han jobbar ibland i Sverige och det är så vi känner till honom. Han visar oss sina barns skola, som är en Reggio Emilia inspirerad förskola och grundskola. Reggio-filosofin genomsyrar hela verksamheten och eftersom miljön ses som den tredje pedagogen kan jag inte sluta fotografera. Vi tog runt 450 bilder bara här, så det säger en del om hur otroligt inspirerande detta besök var.

Urban sprawl norr om Perth

Vi äter lunch vid kusten norr om Perth, Torbjörn äter soft-shell crab burgare och jag äter stemed clams. Helt galet gott.

Vi träffar en arkitekt som heter Eamon som ska visa oss en skola han ritat. Vi tittar på ritningen av skolan och pratar om hur han tänkt. Det är ännu bara en liten del av skolan som är byggd och den ligger i ett helt nyexploaterat villaområde. Så långt ut man kan komma. Staden utvecklas med låg bebyggelse som breder ut sig längs med kusten. I stort sett all vegetation elimineras innan bebyggelsen ens påbörjats. Det är ett ökenlandskap man bygger på. Eamon bekräftar det som vi ser som ett gigantiskt problem för naturen, med sandflykt och erosion, samt hur det vilda livet trängs längre och längre ut från staden. Han berättar att han ofta träffade emu och kängurus i området under byggnationen.

Skolan är byggd med så stor del naturliga material som möjligt och man har varit noga med att ta tillvara solljuset under vinterhalvåret, medan man försökt skapa skugga för sommarhalvåret. Han ville skapa enkla praktiska funktioner för att skapa utrymme för kreativitet, för både lärare och elever. Lokalerna används även som kyrka och samlingssal för de som bor i området.

Northshore Christian Grammar School – Design Eamon Broderick

Vi får följa med Eamon hem, till hans eget hus som är i en klass för sig, ett gammalt garage, som fiskarna använt till sin utrustning som han byggt om till bostadshus. Så coolt byggt. Men här tar vi inga bilder… det känns lite för privat.

Som du förstår har vi haft helt fantastiska dagar och det finns mycket inspiration, reflektioner och framför allt bilder som jag vill dela med mig av. Nu måste jag göra de sista förberedelserna inför konferensen, imorgon blir ytterligare en intressant dag med många besök.

Tyvärr är vårt wi-fi lite långsamt, så det är svårt att bildbomba… det kommer mer när jag är tillbaks i Sverige. Inte så mycket fokus på ätligt idag, men en reflektion är att många skolor vi besöker har odling och höns. Många jobbar också med att lära barnen om ätliga växter som urinvånarna använt sig av.

Läs även tidigare inlägg från Perth

På resa i Perth

Mellan skurar i Melville

Ansvar och frihet med apelsiner och telefoner

Ansvar och frihet med apelsiner och telefoner

Colin, mannen i huset där vi bor, tog oss på en lördagstur runt i Perth idag. Han visade oss lekparker, Kings Park och en liten lokal marknad.

Den första lekparken vi stannar till vid är precis typexemplet av en lekplats där tillgänglighetsanpassningen skapar segregation istället för inklusion. Där tillverkaren i all välmening velat skapa en lekplats som även rullstolsburna kan använda sig av. Visst, vid första anblick kan det verka bra. Även rullstolsburna får ju då möjlighet att gunga, som var fallet just på denna lekplats. Barns behov är komplexa, en lekplats ska skapa möten, den ska vara en plats där man kan träna sociala förmågor, en plats för utmaning och stimulans av alla sinnen, där det finns intressanta saker att upptäcka och undersöka, en plats som är kreativ, där barnen kan interagera med platsen på olika sätt. Att lägga hela budgeten på en gunga för rullstolsburna motverkar hela syftet med lekplatsen. Att gunga fram och tillbaka ensam exkluderar detta barn från mötet, gungan bjuder inte heller in några andra barn. Här hade de dessutom satt ett högt staket runt om gungan, för att förstärka det ytterligare.

Vi åker vidare till en liten marknad, dit Colin brukar åka varje lördag. Det är en ”bondens marknad” där lokala producenter kan komma och sälja sina produkter. Frukt, honung, sylt, grönsaker, bröd och ost, allt möjligt hittar vi här. Det är en fin liten marknad. Vid citrusståndet smakar jag friskt på alla olika clementiner och apelsiner. Fantastiskt att få äta riktigt färska frukter. Vi pratar lite med mannen som säljer citrus, frågar om gården, han visar bilder, föreslår att vi ska åka dit upp och besöka den. Han frågar vad vi gör i Australien och vi berättar om konferensen. Han blir mycket engagerad. Berättar hur han ser på barns möjlighet till lek, ser skillnaden från när hans egna barn var små. De brukade komma hem efter en kort dag i skolan, och direkt springa ut och leka, klättra i träd, leka i höet, bygga kojor, han beskriver hur det stimulerar kreativitet och självständighet. Vi konstaterar att han skulle kunna stått bredvid oss på konferensen, berättat om varför barn behöver den fria ostrukturerade leken.

  

Vi kommer in på ledarskapsfrågor och pratar om hur viktigt det är för barn att se vuxna göra saker på riktigt. Han jobbade hemma på gården, målade staket, grävde, plockade frukt och hans barn kom och gick, och såg det där. Ibland var de med i arbetet, ibland lekte de. Han såg till att det fanns penslar åt alla när det skulle målas, han visade hur man gör, och barnen fick möjlighet att göra saker på riktigt och känna att det de gjorde spelade roll. Han är verkligt oroad över hur det är idag. Han säger att han ser barn som bara sitter framför sina plattor och telefoner, datorer. Utan kontakt med situationer där de kan känna sig behövda. Det finns liksom inget att hänga upp relationen på. Han säger, det är inte konstigt att det blir konflikter mellan barn och föräldrar, mellan barn och andra vuxna. De är inte i ett sammanhang. Hans dotter står bredvid honom och säljer citrusfrukter. Hon bekräftar. De hade en fantastisk uppväxt, hon och hennes syskon. Det fanns en frihet, men också ett ansvar.  Jag skulle vilja säga att det inte är en slump att de arbetar ihop idag. Att de är nöjda och glada. Litar på varandra. Jim bjuder på apelsinerna och clementinerna vi plockat ihop för att köpa. En stor påse. Han är så tacksam att vi stannat upp och pratat lite extra med honom. Denna fantastiska gästfrihet och generositet.

På väg ut från marknaden stannar jag till i ett stånd där en kvinna säljer marmelader, sylt, pesto och tomatsåser. Jag frågar om jag kan fotografera hennes fina burkar. Jag säger jag gärna skulle köpa, men det är långt att ta med det hem till Sverige. Hon undrar vad som fått mig att åka till Australien och åter berättar jag om konferensen. Det visar sig att hon är lärare i grundskolan och de har nyligen med föräldrars hjälp skapat en naturlig lekplats på gården på skolan där hon jobbar och berättar att de har en ätlig skolgård också. Vi är välkomna att besöka den, den ligger alldeles nära här, så det ser jag verkligen fram emot att göra.

Vi åker vidare till ”the Strand” vid floden Swan River, på vägen ser vi både svarta svanar och en pelikan. Vid the Strand finns en lekpark som Colin visar upp. Den ligger fantastiskt på en höjd ovanför stranden. Det är en ganska traditionell lekplats med mycket utrustning, men den har en del spännande kvaliteter. Sanden är exempelvis helt fantastisk, att det kan finnas så många olika kvaliteter på sand. Den är ljus och ren, men väldigt formbar. Solseglet över lekplatsen är enormt. Det täcker hela lekplatsen, flera stora blå segeldukar. Mycket är byggt med sandsten, den är oregelbunden och spännande att klättra på.

  

Vi går längs med strandpromenaden som är ett gångstråk av formgjuten betong, Colin berättar att det läggs på plats med stora formar av metall, som kan formas som man vill ha det. Jag undrar varför vi inte använder det mer i Sverige. Det är ju betydligt trevligare än asfalt. Kan det ha med tjälen att göra, att det inte håller för våra temperaturer, eller handlar det bara om tradition? Gångarna har ingjutna mönster av olika slag, olika färg, som skapats med olika stenmaterial. Röd betong, svart, men vanligast är den gula betongen.

  

Här får vi syn på flera spännande fåglar och Torbjörn fångar dem med teleobjektivet. Fantastiska bilder. Rosenkakadua, skrattkokaburra, regnbågslorikit för att nämna några. En skur kommer hastigt och vi åker vidare till Kings Park för en pumpasoppa med utsikt över en lekplats som har förhistoriskt tema. Den naturlekplats vi egentligen åkte för att titta på är avstängd, så vi tittar på den förhistoriska temalekplatsen istället. Den har några fina inslag.

Vi promenerar längs ett brett stråk gräs, en alldeles rak väg, genom bushen, med alla möjliga spännande träd och buskar, upp mot en trappa som går i formen av en dna-spiral. Där säger vi hejdå till Colin som åker hemåt. Vi promenerar runt i den botaniska trädgården där vi får se flera spännande träd. Ett träd som är 750 år gammalt som de 2008 flyttade från ett område utanför Perth där de skulle bygga en bro och inte ville hugga ner trädet. Urbefolkningen i området skänkte trädet som en gåva till invånarna i Western Australia och idag växer det i parken. Det är ett boab-träd och kallas Gija Jumulu. Dessa träd kan bli upp till 2000 år gamla.

I parken uppmärksammar vi samma fenomen som hemma i Sverige, barn, vuxna, ungdomar, i stort sett alla tittar ner på sina skärmar, sina telefoner. Det spelar ingen roll om de är i parken själva eller i sällskap med andra. De har största fokus på det som händer på telefonen. En lång stund iakttar vi två pojkar i 10-årsåldern som rör sig i parken med fokus på sina skärmar. På ca 10-15 meters avstånd står en kvinna, hon är där med dem. Vaktar dem. Inte en gång ser vi dem samtala med kvinnan. Hon har lurar i öronen och hela tiden ögonen på pojkarna. Hon följer dem vart de än går.

Jag reflekterar kring det vi pratade med mannen med apelsinerna om. Hur barnen gärna fick delta i meningsfulla sysslor på gården och om de inte ville det fick de leka fritt. De visste var de vuxna fanns och fick ansvar för att leta upp den vuxne när de behövde. De hade rörelsefrihet. De visste vad de fick lov att göra och vad de skulle vara försiktiga med. Det fanns en hel del faror på gården att passa sig för. Relationen mellan barnen i parken och den vuxne är något helt annat. Barnen har inget ansvar själva, för det ansvaret tar den vuxne som är med dem, hon följer dem som en vakt, men är inte inkluderad i deras aktivitet. Aktiviteten på telefonen är till för att stimulera barnen, men allt är fiktion, på låtsas. Meningen är tillfällig stimulering – sysselsättning. Många skulle hävda ett lärande och ”vi får åtminstone ut barnen”, men jag är kritisk. Barn behöver vara i ett meningsfullt sammanhang. Barn behöver vuxna förebilder att spegla i leken.

Många hävdar att barns lek med plattor, telefoner och datorer är ett sätt att spegla sig i vuxnas aktivitet. Precis som barn i exempelvis jägar- och samlarkulturer ses leka med de verktyg de vuxna använder, spjut, knivar och eld. Men jag kan inte köpa det när det handlar om spel utformade för att sysselsätta barnen. Jag säger heller inte att det bara är dåligt att barn får den möjligheten, men som jag ser det finns det ofta ingen balans idag. Vi kan inte låta skärmen styra våra liv. Vi kan inte låta all kommunikation ske via nätet. Barn behöver få möjlighet att leka med varandra. Se varandra i ögonen. Då skapas empati, kritiskt tänkande, förståelse för omvärlden. Barn behöver också se vuxna göra det som är grundläggande för människans överlevnad. Vi vet ju faktiskt ingenting om hur framtiden ser ut.

Vi åker hemåt med tåget fulla av intryck och tankar, efter lite middag på en restaurang i Perth centrum. På stationen blir vi vänligt upphämtade av vår värd Colin. Att bo på AirBnB är verkligen en riktigt prisvärd lyx på resan.

 

Mellan skurar i Melville

Turen vår första dag går på cykel från Rossmoyne till Melville där vi med jämna mellanrum skjular mot regn, men också lyckas fånga några solstrålar.

I huset bor en annan gäst i ett av de andra rummen och vi samtalar över frukosten. Han bor i huset för att han hyrt ut hela sin lägenhet genom AirBnB, han förvånas över hur lätt han kan hyra ut, det är bokat nästan varje vecka. Jag hittar en citrusfrukt som ser ut som citron i färgen, men som är mer som en apelsin i formen, som ramlat från ett träd vid poolen på framsidan. Vi delar den och försöker lista ut vad det är för sort. Kan det vara övermogen lime? På kvällen berättar värdinnan att det är en blandning mellan citron och mandarin. Fantastisk smak. Söt citronsmak. Läskande. Lemonade tree – citrus limon x reticulata.

Efter att tagit igen oss ordentligt i morse efter flygresan, lånade vi cyklar och tog oss ut i blåsten. Vi bor precis vid Canning River, och det första som möter oss är två män som varit ute och fiskat med sina kanoter. De visar stolt upp den infångade fisken när vi ber om ett foto.

Vi cyklar längs med floden, som är en tidvattenflod, sen vidare över en väg och stannar till vid ett litet naturområde där vi får skjula för regnet. Kråkfåglar med helt annan teckning än de vi är vana vid fångar vårt intresse och sen får vi syn på ytterligare någon för oss mycket exotisk röd fågel och en liten fågel som ser ut som en blandning av svala och stare visar glatt upp sig och viftar på stjärten för oss. Området har nyligen brunnit, så alla träd är svarta i stammen. Vi ser några spännande frukter på ett träd som finns överallt, de är alldeles hårda, mer som en frökapsel och blommorna är alldeles fantastiska fulla av pistiller.

Det finns en liten obehagskänsla, blandat med fascinationen, att inte veta vad det är som växer här känns otryggt på något sätt. Det går inte riktigt att sätta fingret på vad det är, men hemma skulle jag känna och lukta på alla växter på ett helt obehindrat sätt. Det vågar jag inte göra riktigt här. Som om växterna skulle hoppa upp och bita mig. Jag föreställer mig hur det kan kännas att komma ny till Sverige från ett annat land. Kan det vara så när de vistas i vår natur, att det inte känns riktigt tryggt. Det som är ätbart känner jag inte alls så med, det jag känner igen. Som citrusträden. Ett apelsinträd inne på en tomt har släppt en massa fallfrukt, vilket enormt slöseri tänker jag, vill gå in och plocka, men hindras av regn och blåst. Och det kanske inte skulle vara accepterat heller att springa in på någons tomt… jag vet inte. Bredvid en busshållsplats står ett träd översållat med citroner, vi hittar en som är ordentligt mogen, den får åka med på pakethållaren.

Vi cyklar vidare och kommer till Piney Lakes Environmenal Education Center, vi hittar lite spännande information om olika program för skolor som vill arbeta med miljön, tyvärr har hon som ansvarar för skolprogrammen gått hem för dagen. Vi går genom Piney Lakes Park på ett fint gångstråk som är tillgänglighetsanpassat, så även rullstolsburna ska kunna ta sig igenom. Vi leder cyklarna för att kanske kunna se några fåglar. Lätena är helt andra än hemma i Sverige. Det känns lite som om man går genom fågelburarna på en djurpark. 50 olika arter ska man kunna se och höra här. Vid den andra entrén där vi går ut finns en rengöringsanläggning, där det är meningen att skorna ska rengöras innan man går in i parken. De är väldigt noga med att inte sprida sjukdomar, eller fröer från invasiva växter in till naturområdet.

En bit bort ligger Piney Lakes Sensory Playground som vi blir nyfikna på, vi genar över en park och kommer fram till en helt ny lekpark, där alla sinnen kan stimuleras. Lekparken är varierad och det som är mest slående är att det finns massvis med sittplatser, anhalter och gott om sinnligt material, både fast och löst. Allt är skapat så att alla ska kunna delta i leken oavsett om man har någon funktionsnedsättning eller inte. Det finns en sandlåda där barn i rullstol kan komma från ena sidan och delta i leken, på andra sidan är en sandlåda som är organiskt formad. Det finns vattenlek som är upphöjd, så att alla barn kan vara med och leka.

Vi kikar in på en katolsk skola, där kakaduorna bråkar på fotbollsplanen, det verkar som det är mest sportytor för barnen att vistas på, fotboll, tennisbanor, basketboll. Vi tror att skolan delar område med ett Lesuire Center, en fritidsanläggning. Det är enormt stort område. Molnen tornar upp sig, regnet vräker ner och vi skjular i en busskur en stund innan vi tar oss vidare till en malaysisk restaurang runt hörnet. Spännande lunch med asiatiska smaker. Nya smaker för oss. Men gott. Förutom den rökta korven och fiskkakan som de har blandat i både min och Torbjörns rätt. De lämnar vi kvar.

Efter lunchen får vi syn på en hel massa papegojor i ett träd, vi blir fast här en lång stund och fotograferar dessa färgglada fåglar i rött, grönt, blått och gult. Otroligt att en fågel kan få sådana färger och konstigt att se dem flyga fritt.

Vi beger oss vidare till Batemore Primary School där vi går in och tittar på skolgården. Entrén är välkomnande med både konst och blommande buskar. Allt känns enhetligt och trivsamt. Vi träffar snart städerskan som vi växlar några ord med. Vi frågar om de odlar på skolan och hon berättar att det gör de, de håller på och samlar in pengar för att få ihop mer pengar till sin ”Sustainable Garden” och hon visar vart vi ska gå för att se den. ”Det är inte mycket att se, förresten” avslutar hon meningen.

De har flera höns av olika sort i ett hägn och bredvid ett ungefär likadant hägn med höga staket där odlingarna finns. Det är ju vinter här nu, så det växer inte väldigt frodigt, men vi ser att de har självbevattnande kärl, en stor tunna med vatten och upphöjda odlingsbäddar i ovala former, där det växer lite av varje, bland annat lite sockerärtor. I mitten finns bord och bänkar, som förmodligen används för det praktiska arbetet med trädgården. En del av gården är utformad för lek, med stock och sten, gångarna är gjorda av betong som gjutits på plats, formerna kan anpassas efter platsen och här har man gjort små gupp. Jag tänker mig att det ska vara som en utmaning för rullstolsburna.

Vi skjular en stund under regnskydden vid entrén och lägger märke till hur de satt upp krokar till barnens väskor eller jackor utanför dörrarna, det finns drickesfontäner, där barnen lätt kan dricka vatten och de har sänkt ner sandlådor i asfalten precis vid entrén för den lugna lekens skull. Det är så tydligt att skolgården är gjord för barnen. För att det ska vara en trivsam plats att vistas på och att det är en viktig plats, där man även satsar lite extra. Trädgårdsmästaren har just varit där och sett till att allt är i ordning och fint för barnen.

Vi cyklar vidare hemåt, stannar till på en mataffär för att handla det nödvändigaste. Jag frågar om de har något ekologisk i frukt och grönsaksdisken. Han som packar upp varorna förstår inte vad jag menar. Vi får prata med chefen. Han säger att för att få ekologiskt får vi gå till specialbutiker, han har inget, men säger att det är möjligt att de kommer ta in i framtiden. I vinbutiken är det annorlunda, där känner han väl till gårdarna som odlar vindruvorna till det lokala vinet och vet vilka som odlar ekologiskt. Han säger att det är för svårt för dem att få det certifierat, men det finns de som jobbar hårt för att det ska vara i samklang med naturen. Vi köper en flaska vitt och nu sitter vi i sängen och lyssnar på vinden som viner och regnet som smattrar mot rutan, med ett glas vin och lite choklad. Redan klockan 18 var det alldeles mörkt ute. Det gäller att komma upp tidigt imorgon, om vi ska hinna se allt vi vill innan solen går ner.

 

 

 

På resa i Perth

I slutet på juli och början på augusti är jag och Torbjörn i Perth, Australien. Vi ska tala på en konferens som heter ”Children and Nature” och jag passar på att besöka olika platser här i Perth. Detta och mina personliga reflektioner delar jag med mig av här Ätlig skolgård.

Jag kommer träffa landskapsarkitekter och permakulturdesigners, arkitekter och flera personer från skolans värld, förhoppningsvis får jag också njuta av några kulinariska upplevelser och spännande australiensisk natur. Mina observationer kommer vara osorterade upplevelser från dag till dag, och jag hoppas att ni ska tycka det är intressant.

Vägen hit var lång. Att resa med flyg känns aldrig roligt ur miljösynpunkt, så det känns extra värdefullt att verkligen få dela alla de erfarenheter som jag får under resan med så många som möjligt. Vi bytte flyg i Dubai och slogs av att det lika gärna kunnat vara USA, Sverige eller Kina. Alla butiker var samma som överallt annars. Ingen verklig lokal förankring. En liten turistbutik, som hade lite krimskrams från landet, men ingenting genuint. Bara kommers. Det kändes ganska bra ändå att stiga på det gigantiska planet mellan Dubai och Perth, det var ett dubbeldäckarplan, och alldeles fullsatt. 10 timmar tog det lite drygt från Dubai.

Taxichauffören som tar oss till huset vi ska bo är verkligt deprimerad. Han beskriver ett Australien helt utan framtid. Han kommer från Kroatien och har bott här i 15 år. Han ser framför sig att det åter är dags att flytta snart. Här finns inga jobb och han tror att det kommer fortsätta likadant lång tid framöver.

Korta dagar, hårda vindar och skurar med kraftiga regn möter oss i Perth, men gästvänligheten i vårt väl valda AirBnB i Rossmoyne är fantastiskt. Intresset för varför vi är på plats går inte att ta miste på.

Katten i huset där vi bor

Lemonade trädet i trädgården bredvid poolenKvinnan i huset, Miriam, har haft alla sina fem barn som nu är vuxna i ”home-schooling” under hela deras skoltid och hon är nu tillbaka och arbetar i skolan efter att ha varit ifrån det i 30 år. Hon säger att antalet incidenter, bråk och liknande i skolan har ökat ofantligt, barn som mår dåligt och inte kan hantera det, hon säger att de saknar resiliens idag. Det som hände, som behövde rapporteras under ett år för trettio år sedan kan idag ske på bara en dag i skolan nu. Hon har ett stort intresse i barns lek och lärande och vi kommer säkert ha mycket att prata om.

På fredag ska mannen i huset, Colin, visa oss runt i Perths parker. En av döttrarna är intresserad av konferensen där vi ska prata, och hade varit med förra året som i en del i sin utbildning. Kanske får vi även träffa henne.

I huset finns världens gulligaste lilla katt, förutom våra då, en liten mjuk perserblandning, en hankatt som de kallar ”she”, för att hon var tre år när de insåg att det var en hankatt. Här finns också en gullig hund som heter Indy, för han gillar att nosa upp saker, som Indiana Jones. De säger att han är en utehund, som inte förstår det. Han vill hela tiden in i huset.

Den femte augusti kommer vi prata på Nature Play´s konferens. Jag kommer prata om skolgården och hur man kan tänka när man designar skolgårdar, hur vi gör i Sverige. Jag kommer berätta lite om det arbete jag gör just nu, hur läget är i Sverige och jag kommer beskriva lite från Gröna skolgårdar i Malmö och Lekvärdefaktorn och varför den togs fram. Lite nervöst är det allt att prata på engelska inför 350 personer, men det kommer säkert att gå bra. På konferensen kommer mycket intressanta personer att vara med, det ska bli spännande att träffa dem alla.