Månad: augusti 2019

Nu kommer det ett ämne som jag tycker är svårt att prata om. Det handlar om hur vi diagnostiserar och kategoriserar människor. Sorterar. Det är något som jag verkligen inte på något sätt står bakom. Det tar makten från en person att av andra placeras i fack. I alla tider har vi gjort det och det har i stort sett aldrig haft en positiv utgång.

Ingen människa är statisk

Jag förklarar hur jag ser på diagnoser för autism, ADHD och andra NPF. Detta vill jag göra eftersom jag tror det är farligt med kategorisering av människor. Vi är alla olika. Vi har olika förutsättningar och känslighet. För mig är ingen människa statisk, inte heller en människas hjärnfunktion. Det är det mest fascinerande med människan och som gör mig så nyfiken på hur det egentligen hänger ihop. Funktion skiftar i relation till omgivningen. Min bild är att detta ofta glöms bort, kraven ökar på barnens förmåga till anpassning och vi strävar efter att skapa en skola tar bort förutsättningar för utveckling. På ren rutin.

Diagnos utifrån symptom

Eftersom vi trots allt använder oss av diagnoser av olika slag i vårt system, så kommer jag att i olika sammanhang skriva barn med autism, ADHD eller NPF och så vidare. Jag syftar då på de symptom som kan utvecklas och hur omgivningen och systemet på olika sätt blir svår för vissa barn. De symptom som utvecklas riskerar nämligen att hämma utveckling och lärande. Jag hoppas på olika sätt kunna bidra till att förändra dels den statiska bild av symptomen som funktionsvariationer som jag upplever i många forum och ge tips på hur miljön kan utvecklas så att den passar flera. Så den blir inkluderande, stressreducerande och stimulerande för alla.

NPF-diagnoser grundar sig i symptom. Symptom som gör det svårt att hantera vardagen.
”Vi kan alla glömma bort en tid att passa och ha svårt att koncentrera oss någon gång ibland. Det är först när svårigheterna är så stora att de kraftigt påverkar individens utveckling och möjligheter att fungera i samhället som det handlar om en funktionsnedsättning.” (klippt från Attention: https://attention.se/npf/om-npf/ )

Arv eller miljö

Föreningen Attention menar att dessa funktionsnedsättningar (symptom) beror på ärftlighet snarare än miljö. Min övertygelse är att det ofta handlar om miljö, om det samhälle vi lever i. Det handlar om olika omständigheter (normer, traditioner, förväntningar, system) i vårt samhälle som skapar svårigheter att vara som man är. Svårigheter att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar, behov och intressen.

Krav och bedömningar skapar skam och ångest

Vi har en skola som fortfarande idag 2019 bygger på att alla barn ska utveckla samma förmågor och lära sig samma saker ungefär under samma tid. Vi diagnostiserar och medicinerar de barn som inte klarar det, eller ens är intresserade av det. Skolan kallar dem ibland motivationsstyrda, i en negativ bemärkelse. Istället för att utforska var motivationen kommer ifrån och vilket lärande den leder till, så blir ”att klara av skolan” mål i sig.

Skolan sätter in stödresurser för att kunna upprätthålla sig själv. Räcker inte stödet så blir det placering i resursklass, anpassad studiegång med assistent eller placering på särskola som är alternativet. En större andel barn går helt enkelt inte till skolan och blir ”hemmasittare” fyllda av ångest och skam.

En meningsfull och inkluderande skola

Det är skolan som behöver förändras. En inkluderande skola kan inte ha som mål att alla ska göra samma och lära sig samma. Det är inte likvärdighet. Skolans mål måste vara att hylla allas olikheter och ge alla förutsättningar för utveckling, lärande och delaktighet. Jag menar verkligen ge förutsättningar för lärande, inte traditionell skolning. Tillit till ett naturligt lärande. Meningsskapande. Samtal. Delaktighet.

Stressreaktioner

Människor som på olika sätt har svårt att förhålla sig till de krav och belastningar som finns i omgivningen upplever stress. När man inte tillåts att vara precis som man är blir kraven större på att hålla ihop sig själv. Detta leder till stressreaktioner. Många av de symptom som finns för autism, ADHD och andra NPF-diagnoser är vanliga stressymptom, här är några exempel;

• reglering av uppmärksamhet
• aktivitetsnivå
• samspel med andra människor
• inlärning och minne
• att uttrycka sig i tal och skrift
• central coherence (upplevelse av sammanhang)
• nedsättning av exekutiva funktioner (planering, impulskontroll, riskbedömningsförmåga, social interaktion, känsloreglering mm)
• tvångsbeteenden
• känslighet för sinnesintryck

Människor som varit under långvarig stress eller utbrändhet känner igen flera av dessa symptom. Som exempel, vår sociala interaktion med andra människor minskar kraftigt under stress, vi får tunnelseende och får svårt att se sammanhang, det blir svårt att reglera känslor och vi blir irriterade för småsaker. Ljud, ljus och dofter kan påverka oss på ett sätt som vi inte upplever i sammanhang där vi är lugna och harmoniska. Många skapar rutiner och regler för att hantera stressen, återfå kontrollen och dessa kan i vissa fall bli tvångsmässiga.

Naturliga miljöer minskar stress

Symptomen är inte statiska och de förändras i olika situationer. De förändras i olika miljöer – socialt, såväl som fysiskt. Naturliga miljöer kan minska stress på olika sätt och vistelse i olika typer av gröna miljöer främjar psykisk hälsa för barn såväl som vuxna. Detta gynnar i sin tur lärande och utveckling. För alla.

Nyfikenhet och empatisk förhållningssätt

Min slutsats är att klassrummets fyra väggar och standardiserade krav och normer är inte alls idealiskt för en person som redan befinner sig under mycket stress. I klassrummet rinner bägaren ofta över och det upplevs problematiskt. Min mening är att vi inte bör sortera in människor i fack, med standardlösningar för att klara av de strukturer vårt samhälle bygger på. Tillsammans behöver vi:

• ha tillit till ett naturligt lärande och ge förutsättningar för det, ta vara på den inre motivationen
• erbjuda miljöer som stödjer olika behov och sinnesstämningar för att minska belastning av stress
• skapa förståelse för människor i vår omvärld genom nyfikenhet och ett empatiskt förhållningssätt
• vara kreativa för att omdana skolan till att inkludera alla

Jag drömmer om raster/skolgårdsmiljöer som erbjuder annat än lek också. Jag hade uppskattat det som barn. Lek kan vara väldigt kravfyllt i skolmiljön, särskilt när en vuxen styr o nästan kräver att alla ska leka.

Autentiska projekt

Föreställ er en skolgård där de vuxna tillsammans med barn är engagerade i olika autentiska projekt. Bygga fågelholkar, odla, bygga kojor, elda, måla staket, skörda, göra konstprojekt osv. Det skulle ge fantastiska förutsättningar för möte och samtal mellan barn o barn o barn o vuxna. Samtidigt som skolgården skulle ge förutsättningar för okodad lek av olika slag. Barnen kunde då välja fritt mellan skapande, lek och vila. Skolgården har stor potential att utveckla förutsättningar för barnkonventionens grundprinciper.(delaktighet, hälsa och utveckling, icke-diskriminering och barnets bästa) Detta kan göras genom att ge utrymme för praktiskt skapande, lek och vila.

Den vuxnes roll

När det gäller den vuxnes roll på skolgården så utgår jag från Peter Greys tankar. Han menar att det behöver finnas en trygg ”community” som tar barns åsikter och tankar på allvar.

När vi ”vaktar” barn på skolgården, så signalerar vi att vi inte har tillit till barns förmåga. Förmågan att bedöma risk kanske främst. Jag tror att barn behöver få chans att träna denna förmåga mycket mer än de får idag. Likaså förmågan att lösa konflikter. Vuxna går allt för ofta in o styr upp leken eller konflikten och agerar domare. Det gör barnen beroende av den vuxne, istället för att utveckla det personliga ansvaret för situationen. 

Begränsande tradition

Jag menar också; att en rast på 20 eller 30 min är en begränsning som behöver ses över när barnkonventionen blir lag. Barnkonventionen menar ju att sedvänjor som är skadliga för barns hälsa ska aktivt ses över. (”Konventionsstaterna ska vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa.” ) Barn behöver betydligt mer lek och rörelse än de får utrymme och förutsättningar för i dagens samhälle. Skolans form måste väl ses som sedvänja. Den bygger ju på tradition snarare än grundforskning om barns lärande, utveckling o hälsa. B

Människor har en inneboende drivkraft att lära. Människor vill förstå och vara delaktiga i sin omvärld. Denna drivkraft att lära är påslagen i stort sett hela tiden. Drivkraften sammanfaller ibland med det som lärs ut. Ibland inte.

Den inre motivationen kommer när innehållet i skolan hänger ihop med barnens erfarenheter och de får vara delaktiga. Dock är undervisningen ofta uppbyggd på att träna isolerade färdigheter eller kunskapsmoment. Alla elever ska lära sig samma sak under ungefär samma tid. Då kan den inre motivationen hamna på sparlåga. -Vilken nytta har jag egentligen av det här? -Varför ska jag lära mig detta? Det är frågor som hela tiden undermedvetet eller medvetet styr lärandet.

Isolerad färdighetsträning

Du kan säkert känna igen det från någon utbildning du blivit skickad på i vuxen ålder. Du sitter där under genomgången och förstår inte vad det dom pratar om spelar för roll.

Jag skulle, med utgångspunkt i det, vilja ta Jan Nilssons berättelse om när han skulle lära sig att skicka e-post när internet var nytt. Kanske kommer du ihåg hur det var själv, eller är du för ung och har e-postande med dig från barnsben. Jan får berätta sin historia om du träffar honom, på ett mer levande sätt, men det handlar om just detta att han fick en instruktion och skulle träna, men hade ingen att skicka e-post till, så han såg inget behov. Det var isolerad färdighetsträning. När vänner och kollegor runt omkring honom hade e-postadresser så blev han så illa tvungen och då var det ju inget svårt att lära.

Alla datasystem som jag fått utbildningar i under min tid som kommunanställd, där jag suttit och blivit mer och mer orolig att jag ska göra något fel eller missa något steg, eller rent av inte förstått syftet med. De är ofta helt bortkastade utbildningar för mig. Istället går jag hem och fortsätter som förut eller lär mig när jag blir tvungen och förstår varför.

Den dolda läroplanen

I skolans värld brukar man tala om ”den dolda läroplanen”. Det är allt det eleverna lär sig, som man egentligen kanske inte räknat med, de mönster som ligger under ytan och formar de människor som går i skolan. Genom outtalade normer, värderingar, strukturer och så vidare. Allt som egentligen inte är del av skolans innehåll.

Pausa och fundera en stund på vilka mönster och vanor du fick med dig från skolan som inte var del av innehållet. Rebecka Koritz gjorde denna övningen i en workshop jag deltog i för några veckor sedan. Det var en ögonöppnare för mig och många i rummet. Flera personer grät och beskrev vilka mönster skolan faktiskt lärt ut. ”Att vara tyst” ”Att lyda” ”Att anpassa mig” ”Att inte säga vad jag tycker” ”Att sköta mitt” ”Att disconnecta mig själv från det som händer”

Lydnad och personligt ansvar

Jag funderar ibland på den dolda agendan. Var den ett tydligt syfte när skolorna en gång i tiden inrättades? Det skrivs ibland om hur det fanns en rädsla bland de vid makten. En rädsla över ett folk som inte var så lätta att få att göra som man ville. De hade egna idéer och ville inte gärna stå i en fabrik och lönearbeta, vilket var en förutsättning för att industrin skulle ta fart. Lydnad, var det skolans första och största syfte? Var det också denna lydnadskultur som gjorde det möjligt att få människor att gå i led och döda andra människor under världskrigen? ”Jag följde bara order” är de ord som räddar en människa ur skuld, skam och personligt ansvar.

Det personliga ansvaret och delaktigheten

Har vi samma behov av lydnad i det samhälle vi lever i idag? Vill vi ens ha den? Vad kommer ske i den framtid vi står inför om det personliga ansvaret försvinner? Genom tiderna har det uttalade syftet med skolan blivit att ge förutsättningar för delaktighet i vår demokrati. Det inte är tillräckligt att undervisa om demokrati, utan att det ska genomsyra verksamheten.

Hur detta praktiseras är det lite si och så med på de flesta skolor, vad jag sett. Kanske barnen får vara med och rösta om en lekställning eller vilket smör som ska finnas till knäckebrödet i matsalen och sen blir det ibland ändå inte som de kommit fram till. Så hör jag barn i elevråd prata om delaktigheten.

Med dagens kursplaner finns inte särskilt mycket utrymme för delaktighet. Det centrala innehållet är ganska färdigt, kunskapskraven är höga och för att hinna undervisa om allt som står i de delarna av läroplanen, så att alla får ta del av samma undervisning så får delaktigheten och de demokratiska värdena stå åt sidan.

Att göra på riktigt guidar den inre motivationen

Min övertygelse är att vi behöver jobba mycket hårdare med delaktighet i skolan. Delaktigheten guidar den inre motivationen. Att få göra saker på riktigt, samtala om erfarenheter och vara med och bygga vårt samhälle istället för att läsa om vad någon annan gjort och träna på färdigheter isolerade från sammanhang. Barn lär när de gör saker på riktigt. Genom leken, skapande och filosofiska samtal reflekterar de och befäster sitt lärande och sina erfarenheter.