Skolarbete eller lärande

Du behöver klara av skolarbetet för att komma vidare i utbildningstrappan. Lek inte, nu är det skolarbete! Du får leka på rasten, här i klassrummet är det skolarbete som gäller. Tyst! Fokusera! Koncentrera dig! Nu är det skolarbete!

Röster höjs om att det behöver bli mer fokus och arbetsro i klassrummen! Kunskapskraven måste nås och det centrala innehållet måste levereras till alla. För att skapa ”rättssäkerhet” och ”jämlikhet” är kunskapskraven detaljerade och matriser fylls i om barnen varje termin. Individuella utvecklingsplaner, bedömningar och betyg. Alla ska lära samma förmågor och ta till sig samma kunskap. Matrisernas bedömning utgår från vilken undervisning som genomförts och om barnen har lärt sig det som var syftet eller inte. Har något inte ”lärts ut” räknas det inte i bedömningen.

Barn ska lära sig att läsa och skriva så tidigt som möjligt

Forskningen (i vissa kretsar) fokuserar på hur barnen snabbt och lätt ska lära sig läsa, skriva och räkna. Gärna så tidigt som möjligt. Nationella tester görs med jämna mellanrum och nu redan i första klass, så att ingen ska hamna på efterkälken. Alla ska uppmärksammas i tid. Stödåtgärder sätts in.

Resultaten går ner och utbildade lärare lämnar skolan

Ändå går PISA resultaten ner och legitimerade lärare väljer bort läraryrket. Jag valde också bort läraryrket för 12 år sedan, även om jag gjorde en blixtvisit i verkligheten som lärare under förra läsåret. Då fick jag åter bekräftelse på hur kraven blivit betydligt svårare att som lärare parera med lärande, motivation, hälsa och utveckling för eleverna kopplat till de stora mängder forskning jag tagit del av på detta område.

Intresse för barns lärande och utveckling

Redan på gymnasiet var jag intresserad av barn, lärande och utveckling. Jag valde helt rätt utbildning och efter 9 års grundskola med relativt traditionell undervisning, som aldrig egentligen gynnat mig som den ”tysta flickan i klassen”, fick jag nu se något helt annat.

Inre motivation

Mina lärare på gymnasiet var fantastiska och plötsligt fick min inre motivation vara drivkraft för mitt lärande. Vi läste de flesta kurser problembaserat och sammanhängande och väldigt självstyrt. Alltid utgick vi från våra egna erfarenheter eller egna observationer, fältbesök och så vidare. Vi fick lägga upp vår process relativt fritt, med stöd från lärarna och de följde oss genom dagboksanteckningar, klassmöten och redovisningar. Dom var intresserade av att höra vad vi kommit fram till. Ibland höll de helt traditionella, inspirerande föreläsningar kopplade till det vi för tillfället undersökte. Jag minns hur vi fick höra om Erik H. Eriksons och Jean Piagets teorier och vi lärde oss om barnets motoriska, kognitiva, emotionella och sociala utveckling steg för steg.

Lärande till skillnad från skolarbete

Lärarutbildningen blev lite av en chock för mig, eftersom jag upplevde att kunskapen om människors grundläggande förutsättningar var mycket lägre än förväntat. Men jag byggde vidare på den kunskap jag hade med mig från gymnasiet och de erfarenheter jag skaffat på vägen. Under bildkurserna minns jag hur vi diskuterade rummets betydelse och hur man kunde skapa olika stämningar i lärmiljön som på olika sätt påverkade lärandet. Det intresserade mig redan då. Och i kurserna i NO för SO-lärare som jag tog fick vi anlägga och sköta vår egen odlingslott. Jag intresserade mig särskilt för barnperspektivet och de erfarenhetsbaserade teorierna. Jag intresserade mig för lärande. Till skillnad från skolarbete.

Forskningsstöd för skolarbete?

Jag har inget minne av att det någonsin under lärarutbildningen pratades om traditionellt skolarbete som något positivt. Det fanns ingen som rekommenderade stjärnor i kanten, läxor eller andra belöningssystem för att få barn att göra uppgifterna. Isolerad färdighetsträning var inget vi skulle ägna oss åt. Det var tydligt. En gång tittade vi i olika läromedel i matematik främst för att kritiskt granska dessa.

Skolarbetet och läromedel var heller inget som gick att läsa om i forskningsstudier, förutom om det var någons perspektiv som var marginaliserat. Annars var inte läromedel något som rekommenderades.

Konkret material av olika slag tittade vi på för att ge elever förståelse för sammanhang och tematisk undervisning skrev vi arbeten om där vi planerade hur sådan undervisning kunde se ut. Vi gjorde också många fältstudier både för att befästa historiska och geografiska kunskaper. Jag fördjupade mig också i motivationsforskningen och ville förstå vad som driver lärandet. Senare byggde jag vidare och läste utomhuspedagogik som grundar sig på erfarenhetsbaserad pedagogik.

Vad hände med lärandet?

Nu är det snart 20 år sedan jag gick ut lärarutbildningen och jag undrar vad som hände med lärandet. Det måste ju vara fler än jag som vet att det inte gynnar kreativitet, utveckling och lärande att fylla i färdiga formulär eller att ständigt bli bedömd. Jag tror kanske jag själv var del i det hela. Tyvärr.

Spännande start

Som nyutexaminerad ville jag göra verklighet av det jag lärt och sökte mig till en skola med tydlig profil för hälsa och utomhuspedagogik. Vi hade superspännande projekt under de första åren i vårt lilla lägenhetsklassrum som hade flera små rum. Grodor i akvarium i klassrummet och skogsutflykter, smultron utanför balkongdörren, kreativa bildlektioner till musik där alla målade tillsammans, barnen skrev berättelser och dokumenterade observationer. De planerade övernattningar och letade recept. Målade av insekter som de fångat med håvar och lärde sig förstå deras livscyklar. Vi hade boksamtal och satt i cirkel på mattan för att reflektera kring våra erfarenheter. Vi gjorde experiment av olika slag.

Kraven kryper sig in

Men kraven på tydliga syften började smyga sig in. Knappt märkbart. Vad var det barnen skulle lära sig? Lärde de sig verkligen det jag hade tänkt? Hur kunde jag vara säker på det?

Tiden räckte ju inte till. Det var ju ständiga avbrott och byte av ämne. Rast hit och lunch dit. Och massa dö-tid för det inte var lönt att påbörja något nytt. Aldrig hann barnen fördjupa sig. Jag tror till och med jag skrev till dåvarande skolminister att lärandemålen måste bli tydligare. Jag ville ha svart på vitt vad jag hade ansvar för vad barnen lärde sig, hur skulle jag annars orka fortsätta? Hur skulle jag kunna veta exakt vad barnen skulle lära sig? Jag visste ju att jag inte säkert kunde veta.

Mer traditionell form

Så småningom övergick min undervisning också till mer traditionell form. Jag hade ångest varje söndag och planerade och planerade. Jag var ju tvungen att leverera skolarbete. Jag var tvungen att hålla barnen sysselsatta, från början till slut på lektionen. Och leka skulle de göra på rasterna. Det skulle vara tydliga syften med all undervisning. Dessutom skulle allas barns behov tillgodoses, de duktiga skulle utmanas och de svaga skulle få det stöd de hade rätt till – ofta i form av extra läs-, skriv- och räkneträning. Något de ofta avskydde och som jag redan då egentligen var övertygad om var kontraproduktivt för lärandet och deras utveckling. Jag gick emot min egen övertygelse. Undervisningen blev allt mer individuell.

Isolerad färdighetsträning

Jag fick barnen att gå i led till matsalen för att upprätthålla den ordning som förväntades. Jag minns hur jag gjorde en hel pärm med egenhändigt gjorda ifyllnadsövningar som jag lätt kunde kopiera upp. De handlade om alla skogens djur. Ett för varje djur. Isolerad kunskap. En liten faktatext, ett djur att färglägga och några meningar att skriva klart, lagom mycket att klara av på ett kort pass. Jag kopierade upp korsord, stavningsstenciler, bokstavsträning och fylleribilder för att träna matematik. Jag gav läxor och höll förhör. Jag sökte lektionstips på nätet. Jag var ambitiös. Ville vara duktig. Uppfylla allas förväntningar. Men jag trodde inte ett dugg på det jag gjorde. Det hängde inte på något sätt ihop med den syn på kunskap och lärande jag hade utvecklat genom mina studier och egna erfarenheter.

Min gräns är nådd

När jag så småningom bytte till ett mer traditionellt fyrkantigt klassrum och fick några ”svåra” elever funkade det inte längre. Jag blev sjukskriven med stressymptom. Tryck över bröstet och fick ångest av att gå in i klassrummet. Jag var hemma några veckor och bytte sedan tjänst med hon som jobbade på fritids. På fritids mötte jag samma elever men situationsbundet. Helt plötsligt var de ”svåra” eleverna inte längre något större problem. Vi bakade, de tog ansvar, vi åkte på utflykter, vi gjorde batik, de lekte på skolgården och vi spelade innebandy och jag upplevde att jag fick en ganska fin relation med de barnen som hade varit svåra för mig att nå i klassrummet – ”de som ställde till problem”. Jag såg hur de utvecklades och lärde genom det som intresserade dem. Denna upplevelse av hur elever förändras i olika miljöer och situationer har jag burit med mig sedan dess. Försökt förstå.

Skolarbetet en del av problemet

Skolarbetet är en del av problemet. Det är inte per automatik kopplat till det lärande vi vuxna tror. Skolarbete tränar barn att underordna sig. Lärande får barn att växa.

Meningsfull utbildning

Barn behöver uppleva utbildningen meningsfull. De behöver känna kontroll och få lyssna till sin inre motivation. De behöver få tid. De behöver få leka och skapa när de har behov av det inte bara när det är klockan ringer ut till rast. Leken är en av människans inneboende drivkraft att lära. De har rätt att lära även om det inte är i enlighet med lärarens syfte just den timmen.

Jag undrar om det finns fler än jag som upplever denna klyfta mellan teori och praktik? Mellan de nationella krav som finns på skolan och den undervisning som vi fick lära oss om på utbildningen? Glappet mellan den kunskap som finns om hur lärande verkligen främjas och hur kunskapskraven och bedömningen av eleverna är dess motsättning?

Med den stora brist på lärare som vi ser framför oss kanske detta i realiteten är en mycket viktig fråga för skolverket att börja fundera på. Skulle utbildningsdepartementet våga ta bort kunskapskraven från skolan för att främja lärande på riktigt? Skulle styrningen kunna se ut på annat sätt för att skapa den kvalitativa utbildning varje barn har rätt till?

Det finns tydligen fler än jag som ser ett akut behov av mer motivationsstyrd utbildning. Läs gärna denna artikel: Krav och disciplin i skolan riskerar driva unga till gäng

Reflektion

4 svar på ”Skolarbete eller lärande”

  1. Hej! Förstår hur kluven du känner dig! Jag är själv förskollärare och har jobbat efter metoden att barnen lär sig bäst om de själva är intresserade av att söka kunskap och att upptäcka! Som pensionär brinner jag fortfarande för att inspirera till att gå ut i naturen och upptäcka och gör det genom Facebook med flera stora lärarsidor, Instagram @naturspanarna och genom mina NATURSPANARNA på YouTube! Jag går ut i naturen med min IPad och filmar och gör sedan små naturfilmer på YouTube. Jag har inte längre nån prestige och behöver inte längre hålla mig inom några ramar! -Jag hittar en humla på dagliljan, som först varit inne i blomman och hämtat pollen och nu är full av gula prickar! Filmar humlan i 20 min och tror att hon tvättar sig! Läser sen att humlan har ”kammar” på benen och kammar hela kroppen för att lägga ner pollenkornen i påsarna på bakbenen! Då använder jag mig av den kunskapen och berättar om det på filmen! Fel eller rätt? Det sätter igång barnens fantasi och de vill veta mer om humlor! Hälsningar Kerstin Riedel

    1. Generellt upplever jag att förskolan förstår denna drivkraft för lärande bäst och kan skapa utrymme för den. Ebba Hilden (forskare vid KAU) beskriver hur förskollärarna tolkar undervisningsbegreppet. Jag önskar att den tolkningen av begreppet kunde leta sig in i skolan. Det finns så mycket potential och det skulle också ge helt nya förutsättningar för inkludering av alla. Det är underbart att få locka till nyfikenhet istället för att ställa krav. Jag följer ditt arbete och det är väldigt inspirerande 😊 tack!

  2. Jag håller helt med! Var tog lärandet vägen? Allt testande o diagnoser tar upp all tid. Sedan ska barnen bara fylla i övningar och få en kommentar ” bra jobbat”! Vi behöver rusta våra barn att bli kreativa, lustfylld individer som känner att de duger som de är!

  3. Jag håller med det är 2019 nu. Komvux är uppdaterade för lärande på riktigt. Jag önskar grundskolan uppdaterar sig för lärande på riktigt och lyssnar på barnen och ungdomarna i verkligheten. Mindre klasser gör miljön bättre för alla.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *