Inspirerande dagar i Perth

Våra besök runt om i Perth de senaste dagarna har varit helt och hållet överrumplande, fantastiska. Här finns skolor och förskolor och naturlekplatser att verkligen inspireras av. Jag kommer behöva göra lite längre beskrivningar av besöken, så detta inlägg blir en kort sammanfattning.

Sprudlande mötesplats i Fremantle

I söndags besökte vi Fremantle där vi fick se en park där aktiviteten sprudlade, de vita kakaduorna flyger runt som duvor skulle göra hemma, i flockar intar de parken. En stor lekpark i mitten av parken och mot hamnpromenaden en ungdomspark med skateramper, parkour och klätterlek, fyllt med varierade hängplatser, för människor i alla åldrar. Och det är just det, platsen fylls med folk från alla kulturer och alla åldrar. Det är en verklig mötesplats för alla.

Fremantle Youth Plaza
Fremantle Youth Plaza

Balanserad riskbedömning

Nästa morgon hämtar Andrew Reedy, från PlayCheck upp oss. Han jobbar med besiktning av lekplatser och har tagit ett balanserat förhållningssätt. Han utvecklade andra delen i guiden ”Getting the balance right” och hjälper landskapsarkitekter som vill ha hjälp att riskbedöma utemiljön innan den byggs, så att det inte finns faror som inte alls är av nytta för barns utveckling och lärande. Han är dock mycket noga med att utmaningar är viktiga för alla barn och riskbedömer utifrån kontext. Vi har otroligt mycket att prata om, eftersom jag håller på att skapa en guide som kallas ”Hitta balansen” som precis som den australiensiska guiden hjälper till att riskbedöma utemiljön med ett balanserat förhållningssätt. Det är intressant att se vilken genomslagskraft detta har haft i många delar av Perth.

Kreativa naturlekplatser

Andrew tar med oss till Nature Play Solutions där vi får ett helt fantastiskt mottagande. De bjuder på lunch och vi kan inte sluta prata, vi har så många gemensamma tankar. De hjälper skolor och kommuner att forma naturliga lekmiljöer, hela vägen med design, byggnation och praktiska workshops. Dessutom håller de utbildning för hur man kan använda miljön. De har två play workers från Wales anställda som hjälper dem att visa den ostrukturerade lekens möjligheter. De arrangerar både ”mud-days” och ”loose-parts play”.

Vi får gå in i deras verkstad där de tillverkar lekelement av trä och av cement. Cement används på helt fantastiska sätt. Senare på onsdagen träffar vi Kerry Logan från Nature Play Solutions, som visar oss runt på några av de platser som de byggt. Det är superfina miljöer, där växtligheten är vald för att stimulera barns lek, det finns gott om löst material och små unika detaljer, som inspirerar.

En av Nature Play Solutions naturlekplats – designad av Wendy Seymore

Spännande möten i Perth Hills

På tisdagen hyr vi en bil och tar oss ut till Perth Hills, som ligger öster om stan. Vi trodde att vi bokat möte med Ross Mars, som är författare och permakulturist, tyvärr har vi blandat ihop dagarna, så han är inte på plats.

Istället åker vi upp till en av skolorna han tipsat oss om, en Waldorfskola, Silver Tree Steiner school, där vi träffar Emely, som bara jobbat där ett kort tag. Vi kommer oanmälda, men hon är glad att få lov att visa oss runt. Här finns verksamhet för barn från de allra minsta som kommer med sina föräldrar till en liten playgroup upp till barn i 12 årsåldern. De har stora odlingar, varje grupp har sitt lilla privata område, en veranda eller ett litet lekområde, ett mer dynamiskt område i mitten av gården där alla barn kan mötas med plats mer fysiskt utmanande lek och i skogsbrynet finns ett lekområde med massvis av löst material där barnen kan bygga kojor. Varje klass är där och bygger dagligen, de har skapat en hel liten by med kojor i skogsbrynet.

Emely vill gärna visa oss hennes barns skola och när hon slutat för dagen möts vi där. Hennes två barn är med när vi kikar runt. Emely är biolog och har varit engagerad i utvecklingen av gården. Det finns ett stort område för kojlek, där föräldrarna på skolan också hjälpt till att bygga en liten samlingsplats. Precis bakom detta område finns en våtmark där barnen fått möjlighet att delta i ett naturvårdsprojekt, där de röjt och planterat inhemska växter och skapat livsmiljöer för olika djurarter de har fått möjlighet att jobba med aboriginer för att lära mer om de inhemska växterna i området, vad som går att äta, vad som kan användas som medicin och så vidare. Efter detta inväntar vi mörkret och besöker en fotbollsplan där kängurus brukar komma och äta gräset efter skymning. Vi får äntligen se några kängurus.

Reggio Emilia inspiration på Bold Park School

Idag har vi träffat Peter Lippmann, som är erkänd skolarkitekt och miljöpsykolog, han jobbar ibland i Sverige och det är så vi känner till honom. Han visar oss sina barns skola, som är en Reggio Emilia inspirerad förskola och grundskola. Reggio-filosofin genomsyrar hela verksamheten och eftersom miljön ses som den tredje pedagogen kan jag inte sluta fotografera. Vi tog runt 450 bilder bara här, så det säger en del om hur otroligt inspirerande detta besök var.

Urban sprawl norr om Perth

Vi äter lunch vid kusten norr om Perth, Torbjörn äter soft-shell crab burgare och jag äter stemed clams. Helt galet gott.

Vi träffar en arkitekt som heter Eamon som ska visa oss en skola han ritat. Vi tittar på ritningen av skolan och pratar om hur han tänkt. Det är ännu bara en liten del av skolan som är byggd och den ligger i ett helt nyexploaterat villaområde. Så långt ut man kan komma. Staden utvecklas med låg bebyggelse som breder ut sig längs med kusten. I stort sett all vegetation elimineras innan bebyggelsen ens påbörjats. Det är ett ökenlandskap man bygger på. Eamon bekräftar det som vi ser som ett gigantiskt problem för naturen, med sandflykt och erosion, samt hur det vilda livet trängs längre och längre ut från staden. Han berättar att han ofta träffade emu och kängurus i området under byggnationen.

Skolan är byggd med så stor del naturliga material som möjligt och man har varit noga med att ta tillvara solljuset under vinterhalvåret, medan man försökt skapa skugga för sommarhalvåret. Han ville skapa enkla praktiska funktioner för att skapa utrymme för kreativitet, för både lärare och elever. Lokalerna används även som kyrka och samlingssal för de som bor i området.

Northshore Christian Grammar School – Design Eamon Broderick

Vi får följa med Eamon hem, till hans eget hus som är i en klass för sig, ett gammalt garage, som fiskarna använt till sin utrustning som han byggt om till bostadshus. Så coolt byggt. Men här tar vi inga bilder… det känns lite för privat.

Som du förstår har vi haft helt fantastiska dagar och det finns mycket inspiration, reflektioner och framför allt bilder som jag vill dela med mig av. Nu måste jag göra de sista förberedelserna inför konferensen, imorgon blir ytterligare en intressant dag med många besök.

Tyvärr är vårt wi-fi lite långsamt, så det är svårt att bildbomba… det kommer mer när jag är tillbaks i Sverige. Inte så mycket fokus på ätligt idag, men en reflektion är att många skolor vi besöker har odling och höns. Många jobbar också med att lära barnen om ätliga växter som urinvånarna använt sig av.

Läs även tidigare inlägg från Perth

På resa i Perth

Mellan skurar i Melville

Ansvar och frihet med apelsiner och telefoner

Ansvar och frihet med apelsiner och telefoner

Colin, mannen i huset där vi bor, tog oss på en lördagstur runt i Perth idag. Han visade oss lekparker, Kings Park och en liten lokal marknad.

Den första lekparken vi stannar till vid är precis typexemplet av en lekplats där tillgänglighetsanpassningen skapar segregation istället för inklusion. Där tillverkaren i all välmening velat skapa en lekplats som även rullstolsburna kan använda sig av. Visst, vid första anblick kan det verka bra. Även rullstolsburna får ju då möjlighet att gunga, som var fallet just på denna lekplats. Barns behov är komplexa, en lekplats ska skapa möten, den ska vara en plats där man kan träna sociala förmågor, en plats för utmaning och stimulans av alla sinnen, där det finns intressanta saker att upptäcka och undersöka, en plats som är kreativ, där barnen kan interagera med platsen på olika sätt. Att lägga hela budgeten på en gunga för rullstolsburna motverkar hela syftet med lekplatsen. Att gunga fram och tillbaka ensam exkluderar detta barn från mötet, gungan bjuder inte heller in några andra barn. Här hade de dessutom satt ett högt staket runt om gungan, för att förstärka det ytterligare.

Vi åker vidare till en liten marknad, dit Colin brukar åka varje lördag. Det är en ”bondens marknad” där lokala producenter kan komma och sälja sina produkter. Frukt, honung, sylt, grönsaker, bröd och ost, allt möjligt hittar vi här. Det är en fin liten marknad. Vid citrusståndet smakar jag friskt på alla olika clementiner och apelsiner. Fantastiskt att få äta riktigt färska frukter. Vi pratar lite med mannen som säljer citrus, frågar om gården, han visar bilder, föreslår att vi ska åka dit upp och besöka den. Han frågar vad vi gör i Australien och vi berättar om konferensen. Han blir mycket engagerad. Berättar hur han ser på barns möjlighet till lek, ser skillnaden från när hans egna barn var små. De brukade komma hem efter en kort dag i skolan, och direkt springa ut och leka, klättra i träd, leka i höet, bygga kojor, han beskriver hur det stimulerar kreativitet och självständighet. Vi konstaterar att han skulle kunna stått bredvid oss på konferensen, berättat om varför barn behöver den fria ostrukturerade leken.

  

Vi kommer in på ledarskapsfrågor och pratar om hur viktigt det är för barn att se vuxna göra saker på riktigt. Han jobbade hemma på gården, målade staket, grävde, plockade frukt och hans barn kom och gick, och såg det där. Ibland var de med i arbetet, ibland lekte de. Han såg till att det fanns penslar åt alla när det skulle målas, han visade hur man gör, och barnen fick möjlighet att göra saker på riktigt och känna att det de gjorde spelade roll. Han är verkligt oroad över hur det är idag. Han säger att han ser barn som bara sitter framför sina plattor och telefoner, datorer. Utan kontakt med situationer där de kan känna sig behövda. Det finns liksom inget att hänga upp relationen på. Han säger, det är inte konstigt att det blir konflikter mellan barn och föräldrar, mellan barn och andra vuxna. De är inte i ett sammanhang. Hans dotter står bredvid honom och säljer citrusfrukter. Hon bekräftar. De hade en fantastisk uppväxt, hon och hennes syskon. Det fanns en frihet, men också ett ansvar.  Jag skulle vilja säga att det inte är en slump att de arbetar ihop idag. Att de är nöjda och glada. Litar på varandra. Jim bjuder på apelsinerna och clementinerna vi plockat ihop för att köpa. En stor påse. Han är så tacksam att vi stannat upp och pratat lite extra med honom. Denna fantastiska gästfrihet och generositet.

På väg ut från marknaden stannar jag till i ett stånd där en kvinna säljer marmelader, sylt, pesto och tomatsåser. Jag frågar om jag kan fotografera hennes fina burkar. Jag säger jag gärna skulle köpa, men det är långt att ta med det hem till Sverige. Hon undrar vad som fått mig att åka till Australien och åter berättar jag om konferensen. Det visar sig att hon är lärare i grundskolan och de har nyligen med föräldrars hjälp skapat en naturlig lekplats på gården på skolan där hon jobbar och berättar att de har en ätlig skolgård också. Vi är välkomna att besöka den, den ligger alldeles nära här, så det ser jag verkligen fram emot att göra.

Vi åker vidare till ”the Strand” vid floden Swan River, på vägen ser vi både svarta svanar och en pelikan. Vid the Strand finns en lekpark som Colin visar upp. Den ligger fantastiskt på en höjd ovanför stranden. Det är en ganska traditionell lekplats med mycket utrustning, men den har en del spännande kvaliteter. Sanden är exempelvis helt fantastisk, att det kan finnas så många olika kvaliteter på sand. Den är ljus och ren, men väldigt formbar. Solseglet över lekplatsen är enormt. Det täcker hela lekplatsen, flera stora blå segeldukar. Mycket är byggt med sandsten, den är oregelbunden och spännande att klättra på.

  

Vi går längs med strandpromenaden som är ett gångstråk av formgjuten betong, Colin berättar att det läggs på plats med stora formar av metall, som kan formas som man vill ha det. Jag undrar varför vi inte använder det mer i Sverige. Det är ju betydligt trevligare än asfalt. Kan det ha med tjälen att göra, att det inte håller för våra temperaturer, eller handlar det bara om tradition? Gångarna har ingjutna mönster av olika slag, olika färg, som skapats med olika stenmaterial. Röd betong, svart, men vanligast är den gula betongen.

  

Här får vi syn på flera spännande fåglar och Torbjörn fångar dem med teleobjektivet. Fantastiska bilder. Rosenkakadua, skrattkokaburra, regnbågslorikit för att nämna några. En skur kommer hastigt och vi åker vidare till Kings Park för en pumpasoppa med utsikt över en lekplats som har förhistoriskt tema. Den naturlekplats vi egentligen åkte för att titta på är avstängd, så vi tittar på den förhistoriska temalekplatsen istället. Den har några fina inslag.

Vi promenerar längs ett brett stråk gräs, en alldeles rak väg, genom bushen, med alla möjliga spännande träd och buskar, upp mot en trappa som går i formen av en dna-spiral. Där säger vi hejdå till Colin som åker hemåt. Vi promenerar runt i den botaniska trädgården där vi får se flera spännande träd. Ett träd som är 750 år gammalt som de 2008 flyttade från ett område utanför Perth där de skulle bygga en bro och inte ville hugga ner trädet. Urbefolkningen i området skänkte trädet som en gåva till invånarna i Western Australia och idag växer det i parken. Det är ett boab-träd och kallas Gija Jumulu. Dessa träd kan bli upp till 2000 år gamla.

I parken uppmärksammar vi samma fenomen som hemma i Sverige, barn, vuxna, ungdomar, i stort sett alla tittar ner på sina skärmar, sina telefoner. Det spelar ingen roll om de är i parken själva eller i sällskap med andra. De har största fokus på det som händer på telefonen. En lång stund iakttar vi två pojkar i 10-årsåldern som rör sig i parken med fokus på sina skärmar. På ca 10-15 meters avstånd står en kvinna, hon är där med dem. Vaktar dem. Inte en gång ser vi dem samtala med kvinnan. Hon har lurar i öronen och hela tiden ögonen på pojkarna. Hon följer dem vart de än går.

Jag reflekterar kring det vi pratade med mannen med apelsinerna om. Hur barnen gärna fick delta i meningsfulla sysslor på gården och om de inte ville det fick de leka fritt. De visste var de vuxna fanns och fick ansvar för att leta upp den vuxne när de behövde. De hade rörelsefrihet. De visste vad de fick lov att göra och vad de skulle vara försiktiga med. Det fanns en hel del faror på gården att passa sig för. Relationen mellan barnen i parken och den vuxne är något helt annat. Barnen har inget ansvar själva, för det ansvaret tar den vuxne som är med dem, hon följer dem som en vakt, men är inte inkluderad i deras aktivitet. Aktiviteten på telefonen är till för att stimulera barnen, men allt är fiktion, på låtsas. Meningen är tillfällig stimulering – sysselsättning. Många skulle hävda ett lärande och ”vi får åtminstone ut barnen”, men jag är kritisk. Barn behöver vara i ett meningsfullt sammanhang. Barn behöver vuxna förebilder att spegla i leken.

Många hävdar att barns lek med plattor, telefoner och datorer är ett sätt att spegla sig i vuxnas aktivitet. Precis som barn i exempelvis jägar- och samlarkulturer ses leka med de verktyg de vuxna använder, spjut, knivar och eld. Men jag kan inte köpa det när det handlar om spel utformade för att sysselsätta barnen. Jag säger heller inte att det bara är dåligt att barn får den möjligheten, men som jag ser det finns det ofta ingen balans idag. Vi kan inte låta skärmen styra våra liv. Vi kan inte låta all kommunikation ske via nätet. Barn behöver få möjlighet att leka med varandra. Se varandra i ögonen. Då skapas empati, kritiskt tänkande, förståelse för omvärlden. Barn behöver också se vuxna göra det som är grundläggande för människans överlevnad. Vi vet ju faktiskt ingenting om hur framtiden ser ut.

Vi åker hemåt med tåget fulla av intryck och tankar, efter lite middag på en restaurang i Perth centrum. På stationen blir vi vänligt upphämtade av vår värd Colin. Att bo på AirBnB är verkligen en riktigt prisvärd lyx på resan.

 

Mellan skurar i Melville

Turen vår första dag går på cykel från Rossmoyne till Melville där vi med jämna mellanrum skjular mot regn, men också lyckas fånga några solstrålar.

I huset bor en annan gäst i ett av de andra rummen och vi samtalar över frukosten. Han bor i huset för att han hyrt ut hela sin lägenhet genom AirBnB, han förvånas över hur lätt han kan hyra ut, det är bokat nästan varje vecka. Jag hittar en citrusfrukt som ser ut som citron i färgen, men som är mer som en apelsin i formen, som ramlat från ett träd vid poolen på framsidan. Vi delar den och försöker lista ut vad det är för sort. Kan det vara övermogen lime? På kvällen berättar värdinnan att det är en blandning mellan citron och mandarin. Fantastisk smak. Söt citronsmak. Läskande. Lemonade tree – citrus limon x reticulata.

Efter att tagit igen oss ordentligt i morse efter flygresan, lånade vi cyklar och tog oss ut i blåsten. Vi bor precis vid Canning River, och det första som möter oss är två män som varit ute och fiskat med sina kanoter. De visar stolt upp den infångade fisken när vi ber om ett foto.

Vi cyklar längs med floden, som är en tidvattenflod, sen vidare över en väg och stannar till vid ett litet naturområde där vi får skjula för regnet. Kråkfåglar med helt annan teckning än de vi är vana vid fångar vårt intresse och sen får vi syn på ytterligare någon för oss mycket exotisk röd fågel och en liten fågel som ser ut som en blandning av svala och stare visar glatt upp sig och viftar på stjärten för oss. Området har nyligen brunnit, så alla träd är svarta i stammen. Vi ser några spännande frukter på ett träd som finns överallt, de är alldeles hårda, mer som en frökapsel och blommorna är alldeles fantastiska fulla av pistiller.

Det finns en liten obehagskänsla, blandat med fascinationen, att inte veta vad det är som växer här känns otryggt på något sätt. Det går inte riktigt att sätta fingret på vad det är, men hemma skulle jag känna och lukta på alla växter på ett helt obehindrat sätt. Det vågar jag inte göra riktigt här. Som om växterna skulle hoppa upp och bita mig. Jag föreställer mig hur det kan kännas att komma ny till Sverige från ett annat land. Kan det vara så när de vistas i vår natur, att det inte känns riktigt tryggt. Det som är ätbart känner jag inte alls så med, det jag känner igen. Som citrusträden. Ett apelsinträd inne på en tomt har släppt en massa fallfrukt, vilket enormt slöseri tänker jag, vill gå in och plocka, men hindras av regn och blåst. Och det kanske inte skulle vara accepterat heller att springa in på någons tomt… jag vet inte. Bredvid en busshållsplats står ett träd översållat med citroner, vi hittar en som är ordentligt mogen, den får åka med på pakethållaren.

Vi cyklar vidare och kommer till Piney Lakes Environmenal Education Center, vi hittar lite spännande information om olika program för skolor som vill arbeta med miljön, tyvärr har hon som ansvarar för skolprogrammen gått hem för dagen. Vi går genom Piney Lakes Park på ett fint gångstråk som är tillgänglighetsanpassat, så även rullstolsburna ska kunna ta sig igenom. Vi leder cyklarna för att kanske kunna se några fåglar. Lätena är helt andra än hemma i Sverige. Det känns lite som om man går genom fågelburarna på en djurpark. 50 olika arter ska man kunna se och höra här. Vid den andra entrén där vi går ut finns en rengöringsanläggning, där det är meningen att skorna ska rengöras innan man går in i parken. De är väldigt noga med att inte sprida sjukdomar, eller fröer från invasiva växter in till naturområdet.

En bit bort ligger Piney Lakes Sensory Playground som vi blir nyfikna på, vi genar över en park och kommer fram till en helt ny lekpark, där alla sinnen kan stimuleras. Lekparken är varierad och det som är mest slående är att det finns massvis med sittplatser, anhalter och gott om sinnligt material, både fast och löst. Allt är skapat så att alla ska kunna delta i leken oavsett om man har någon funktionsnedsättning eller inte. Det finns en sandlåda där barn i rullstol kan komma från ena sidan och delta i leken, på andra sidan är en sandlåda som är organiskt formad. Det finns vattenlek som är upphöjd, så att alla barn kan vara med och leka.

Vi kikar in på en katolsk skola, där kakaduorna bråkar på fotbollsplanen, det verkar som det är mest sportytor för barnen att vistas på, fotboll, tennisbanor, basketboll. Vi tror att skolan delar område med ett Lesuire Center, en fritidsanläggning. Det är enormt stort område. Molnen tornar upp sig, regnet vräker ner och vi skjular i en busskur en stund innan vi tar oss vidare till en malaysisk restaurang runt hörnet. Spännande lunch med asiatiska smaker. Nya smaker för oss. Men gott. Förutom den rökta korven och fiskkakan som de har blandat i både min och Torbjörns rätt. De lämnar vi kvar.

Efter lunchen får vi syn på en hel massa papegojor i ett träd, vi blir fast här en lång stund och fotograferar dessa färgglada fåglar i rött, grönt, blått och gult. Otroligt att en fågel kan få sådana färger och konstigt att se dem flyga fritt.

Vi beger oss vidare till Batemore Primary School där vi går in och tittar på skolgården. Entrén är välkomnande med både konst och blommande buskar. Allt känns enhetligt och trivsamt. Vi träffar snart städerskan som vi växlar några ord med. Vi frågar om de odlar på skolan och hon berättar att det gör de, de håller på och samlar in pengar för att få ihop mer pengar till sin ”Sustainable Garden” och hon visar vart vi ska gå för att se den. ”Det är inte mycket att se, förresten” avslutar hon meningen.

De har flera höns av olika sort i ett hägn och bredvid ett ungefär likadant hägn med höga staket där odlingarna finns. Det är ju vinter här nu, så det växer inte väldigt frodigt, men vi ser att de har självbevattnande kärl, en stor tunna med vatten och upphöjda odlingsbäddar i ovala former, där det växer lite av varje, bland annat lite sockerärtor. I mitten finns bord och bänkar, som förmodligen används för det praktiska arbetet med trädgården. En del av gården är utformad för lek, med stock och sten, gångarna är gjorda av betong som gjutits på plats, formerna kan anpassas efter platsen och här har man gjort små gupp. Jag tänker mig att det ska vara som en utmaning för rullstolsburna.

Vi skjular en stund under regnskydden vid entrén och lägger märke till hur de satt upp krokar till barnens väskor eller jackor utanför dörrarna, det finns drickesfontäner, där barnen lätt kan dricka vatten och de har sänkt ner sandlådor i asfalten precis vid entrén för den lugna lekens skull. Det är så tydligt att skolgården är gjord för barnen. För att det ska vara en trivsam plats att vistas på och att det är en viktig plats, där man även satsar lite extra. Trädgårdsmästaren har just varit där och sett till att allt är i ordning och fint för barnen.

Vi cyklar vidare hemåt, stannar till på en mataffär för att handla det nödvändigaste. Jag frågar om de har något ekologisk i frukt och grönsaksdisken. Han som packar upp varorna förstår inte vad jag menar. Vi får prata med chefen. Han säger att för att få ekologiskt får vi gå till specialbutiker, han har inget, men säger att det är möjligt att de kommer ta in i framtiden. I vinbutiken är det annorlunda, där känner han väl till gårdarna som odlar vindruvorna till det lokala vinet och vet vilka som odlar ekologiskt. Han säger att det är för svårt för dem att få det certifierat, men det finns de som jobbar hårt för att det ska vara i samklang med naturen. Vi köper en flaska vitt och nu sitter vi i sängen och lyssnar på vinden som viner och regnet som smattrar mot rutan, med ett glas vin och lite choklad. Redan klockan 18 var det alldeles mörkt ute. Det gäller att komma upp tidigt imorgon, om vi ska hinna se allt vi vill innan solen går ner.

 

 

 

På resa i Perth

I slutet på juli och början på augusti är jag och Torbjörn i Perth, Australien. Vi ska tala på en konferens som heter ”Children and Nature” och jag passar på att besöka olika platser här i Perth. Detta och mina personliga reflektioner delar jag med mig av här Ätlig skolgård.

Jag kommer träffa landskapsarkitekter och permakulturdesigners, arkitekter och flera personer från skolans värld, förhoppningsvis får jag också njuta av några kulinariska upplevelser och spännande australiensisk natur. Mina observationer kommer vara osorterade upplevelser från dag till dag, och jag hoppas att ni ska tycka det är intressant.

Vägen hit var lång. Att resa med flyg känns aldrig roligt ur miljösynpunkt, så det känns extra värdefullt att verkligen få dela alla de erfarenheter som jag får under resan med så många som möjligt. Vi bytte flyg i Dubai och slogs av att det lika gärna kunnat vara USA, Sverige eller Kina. Alla butiker var samma som överallt annars. Ingen verklig lokal förankring. En liten turistbutik, som hade lite krimskrams från landet, men ingenting genuint. Bara kommers. Det kändes ganska bra ändå att stiga på det gigantiska planet mellan Dubai och Perth, det var ett dubbeldäckarplan, och alldeles fullsatt. 10 timmar tog det lite drygt från Dubai.

Taxichauffören som tar oss till huset vi ska bo är verkligt deprimerad. Han beskriver ett Australien helt utan framtid. Han kommer från Kroatien och har bott här i 15 år. Han ser framför sig att det åter är dags att flytta snart. Här finns inga jobb och han tror att det kommer fortsätta likadant lång tid framöver.

Korta dagar, hårda vindar och skurar med kraftiga regn möter oss i Perth, men gästvänligheten i vårt väl valda AirBnB i Rossmoyne är fantastiskt. Intresset för varför vi är på plats går inte att ta miste på.

Katten i huset där vi bor

Lemonade trädet i trädgården bredvid poolenKvinnan i huset, Miriam, har haft alla sina fem barn som nu är vuxna i ”home-schooling” under hela deras skoltid och hon är nu tillbaka och arbetar i skolan efter att ha varit ifrån det i 30 år. Hon säger att antalet incidenter, bråk och liknande i skolan har ökat ofantligt, barn som mår dåligt och inte kan hantera det, hon säger att de saknar resiliens idag. Det som hände, som behövde rapporteras under ett år för trettio år sedan kan idag ske på bara en dag i skolan nu. Hon har ett stort intresse i barns lek och lärande och vi kommer säkert ha mycket att prata om.

På fredag ska mannen i huset, Colin, visa oss runt i Perths parker. En av döttrarna är intresserad av konferensen där vi ska prata, och hade varit med förra året som i en del i sin utbildning. Kanske får vi även träffa henne.

I huset finns världens gulligaste lilla katt, förutom våra då, en liten mjuk perserblandning, en hankatt som de kallar ”she”, för att hon var tre år när de insåg att det var en hankatt. Här finns också en gullig hund som heter Indy, för han gillar att nosa upp saker, som Indiana Jones. De säger att han är en utehund, som inte förstår det. Han vill hela tiden in i huset.

Den femte augusti kommer vi prata på Nature Play´s konferens. Jag kommer prata om skolgården och hur man kan tänka när man designar skolgårdar, hur vi gör i Sverige. Jag kommer berätta lite om det arbete jag gör just nu, hur läget är i Sverige och jag kommer beskriva lite från Gröna skolgårdar i Malmö och Lekvärdefaktorn och varför den togs fram. Lite nervöst är det allt att prata på engelska inför 350 personer, men det kommer säkert att gå bra. På konferensen kommer mycket intressanta personer att vara med, det ska bli spännande att träffa dem alla.