Inspirerande dagar i Perth

Våra besök runt om i Perth de senaste dagarna har varit helt och hållet överrumplande, fantastiska. Här finns skolor och förskolor och naturlekplatser att verkligen inspireras av. Jag kommer behöva göra lite längre beskrivningar av besöken, så detta inlägg blir en kort sammanfattning.

Sprudlande mötesplats i Fremantle

I söndags besökte vi Fremantle där vi fick se en park där aktiviteten sprudlade, de vita kakaduorna flyger runt som duvor skulle göra hemma, i flockar intar de parken. En stor lekpark i mitten av parken och mot hamnpromenaden en ungdomspark med skateramper, parkour och klätterlek, fyllt med varierade hängplatser, för människor i alla åldrar. Och det är just det, platsen fylls med folk från alla kulturer och alla åldrar. Det är en verklig mötesplats för alla.

Balanserad riskbedömning

Nästa morgon hämtar Andrew Reedy, från PlayCheck upp oss. Han jobbar med besiktning av lekplatser och har tagit ett balanserat förhållningssätt. Han utvecklade andra delen i guiden ”Getting the balance right” och hjälper landskapsarkitekter som vill ha hjälp att riskbedöma utemiljön innan den byggs, så att det inte finns faror som inte alls är av nytta för barns utveckling och lärande. Han är dock mycket noga med att utmaningar är viktiga för alla barn och riskbedömer utifrån kontext. Vi har otroligt mycket att prata om, eftersom jag håller på att skapa en guide som kallas ”Hitta balansen” som precis som den australiensiska guiden hjälper till att riskbedöma utemiljön med ett balanserat förhållningssätt. Det är intressant att se vilken genomslagskraft detta har haft i många delar av Perth.

Kreativa naturlekplatser

Andrew tar med oss till Nature Play Solutions där vi får ett helt fantastiskt mottagande. De bjuder på lunch och vi kan inte sluta prata, vi har så många gemensamma tankar. De hjälper skolor och kommuner att forma naturliga lekmiljöer, hela vägen med design, byggnation och praktiska workshops. Dessutom håller de utbildning för hur man kan använda miljön. De har två play workers från Wales anställda som hjälper dem att visa den ostrukturerade lekens möjligheter. De arrangerar både ”mud-days” och ”loose-parts play”.

Vi får gå in i deras verkstad där de tillverkar lekelement av trä och av cement. Cement används på helt fantastiska sätt. Senare på onsdagen träffar vi Kerry Logan från Nature Play Solutions, som visar oss runt på några av de platser som de byggt. Det är superfina miljöer, där växtligheten är vald för att stimulera barns lek, det finns gott om löst material och små unika detaljer, som inspirerar.

En av Nature Play Solutions naturlekplats – designad av Wendy Seymore

Spännande möten i Perth Hills

På tisdagen hyr vi en bil och tar oss ut till Perth Hills, som ligger öster om stan. Vi trodde att vi bokat möte med Ross Mars, som är författare och permakulturist, tyvärr har vi blandat ihop dagarna, så han är inte på plats.

Istället åker vi upp till en av skolorna han tipsat oss om, en Waldorfskola, Silver Tree Steiner school, där vi träffar Emely, som bara jobbat där ett kort tag. Vi kommer oanmälda, men hon är glad att få lov att visa oss runt. Här finns verksamhet för barn från de allra minsta som kommer med sina föräldrar till en liten playgroup upp till barn i 12 årsåldern. De har stora odlingar, varje grupp har sitt lilla privata område, en veranda eller ett litet lekområde, ett mer dynamiskt område i mitten av gården där alla barn kan mötas med plats mer fysiskt utmanande lek och i skogsbrynet finns ett lekområde med massvis av löst material där barnen kan bygga kojor. Varje klass är där och bygger dagligen, de har skapat en hel liten by med kojor i skogsbrynet.

Emely vill gärna visa oss hennes barns skola och när hon slutat för dagen möts vi där. Hennes två barn är med när vi kikar runt. Emely är biolog och har varit engagerad i utvecklingen av gården. Det finns ett stort område för kojlek, där föräldrarna på skolan också hjälpt till att bygga en liten samlingsplats. Precis bakom detta område finns en våtmark där barnen fått möjlighet att delta i ett naturvårdsprojekt, där de röjt och planterat inhemska växter och skapat livsmiljöer för olika djurarter de har fått möjlighet att jobba med aboriginer för att lära mer om de inhemska växterna i området, vad som går att äta, vad som kan användas som medicin och så vidare. Efter detta inväntar vi mörkret och besöker en fotbollsplan där kängurus brukar komma och äta gräset efter skymning. Vi får äntligen se några kängurus.

Reggio Emilia inspiration på Bold Park School

Idag har vi träffat Peter Lippmann, som är erkänd skolarkitekt och miljöpsykolog, han jobbar ibland i Sverige och det är så vi känner till honom. Han visar oss sina barns skola, som är en Reggio Emilia inspirerad förskola och grundskola. Reggio-filosofin genomsyrar hela verksamheten och eftersom miljön ses som den tredje pedagogen kan jag inte sluta fotografera. Vi tog runt 450 bilder bara här, så det säger en del om hur otroligt inspirerande detta besök var.

Urban sprawl norr om Perth

Vi äter lunch vid kusten norr om Perth, Torbjörn äter soft-shell crab burgare och jag äter stemed clams. Helt galet gott.

Vi träffar en arkitekt som heter Eamon som ska visa oss en skola han ritat. Vi tittar på ritningen av skolan och pratar om hur han tänkt. Det är ännu bara en liten del av skolan som är byggd och den ligger i ett helt nyexploaterat villaområde. Så långt ut man kan komma. Staden utvecklas med låg bebyggelse som breder ut sig längs med kusten. I stort sett all vegetation elimineras innan bebyggelsen ens påbörjats. Det är ett ökenlandskap man bygger på. Eamon bekräftar det som vi ser som ett gigantiskt problem för naturen, med sandflykt och erosion, samt hur det vilda livet trängs längre och längre ut från staden. Han berättar att han ofta träffade emu och kängurus i området under byggnationen.

Skolan är byggd med så stor del naturliga material som möjligt och man har varit noga med att ta tillvara solljuset under vinterhalvåret, medan man försökt skapa skugga för sommarhalvåret. Han ville skapa enkla praktiska funktioner för att skapa utrymme för kreativitet, för både lärare och elever. Lokalerna används även som kyrka och samlingssal för de som bor i området.

Northshore Christian Grammar School – Design Eamon Broderick

Vi får följa med Eamon hem, till hans eget hus som är i en klass för sig, ett gammalt garage, som fiskarna använt till sin utrustning som han byggt om till bostadshus. Så coolt byggt. Men här tar vi inga bilder… det känns lite för privat.

Som du förstår har vi haft helt fantastiska dagar och det finns mycket inspiration, reflektioner och framför allt bilder som jag vill dela med mig av. Nu måste jag göra de sista förberedelserna inför konferensen, imorgon blir ytterligare en intressant dag med många besök.

Tyvärr är vårt wi-fi lite långsamt, så det är svårt att bildbomba… det kommer mer när jag är tillbaks i Sverige. Inte så mycket fokus på ätligt idag, men en reflektion är att många skolor vi besöker har odling och höns. Många jobbar också med att lära barnen om ätliga växter som urinvånarna använt sig av.

Läs även tidigare inlägg från Perth

På resa i Perth

Mellan skurar i Melville

Ansvar och frihet med apelsiner och telefoner

29 juli, 2017

Ansvar och frihet med apelsiner och telefoner

Colin, mannen i huset där vi bor, tog oss på en lördagstur runt i Perth idag. Han visade oss lekparker, Kings Park och en liten lokal marknad.

Den första lekparken vi stannar till vid är precis typexemplet av en lekplats där tillgänglighetsanpassningen skapar segregation istället för inklusion. Där tillverkaren i all välmening velat skapa en lekplats som även rullstolsburna kan använda sig av. Visst, vid första anblick kan det verka bra. Även rullstolsburna får ju då möjlighet att gunga, som var fallet just på denna lekplats. Barns behov är komplexa, en lekplats ska skapa möten, den ska vara en plats där man kan träna sociala förmågor, en plats för utmaning och stimulans av alla sinnen, där det finns intressanta saker att upptäcka och undersöka, en plats som är kreativ, där barnen kan interagera med platsen på olika sätt. Att lägga hela budgeten på en gunga för rullstolsburna motverkar hela syftet med lekplatsen. Att gunga fram och tillbaka ensam exkluderar detta barn från mötet, gungan bjuder inte heller in några andra barn. Här hade de dessutom satt ett högt staket runt om gungan, för att förstärka det ytterligare.

Vi åker vidare till en liten marknad, dit Colin brukar åka varje lördag. Det är en ”bondens marknad” där lokala producenter kan komma och sälja sina produkter. Frukt, honung, sylt, grönsaker, bröd och ost, allt möjligt hittar vi här. Det är en fin liten marknad. Vid citrusståndet smakar jag friskt på alla olika clementiner och apelsiner. Fantastiskt att få äta riktigt färska frukter. Vi pratar lite med mannen som säljer citrus, frågar om gården, han visar bilder, föreslår att vi ska åka dit upp och besöka den. Han frågar vad vi gör i Australien och vi berättar om konferensen. Han blir mycket engagerad. Berättar hur han ser på barns möjlighet till lek, ser skillnaden från när hans egna barn var små. De brukade komma hem efter en kort dag i skolan, och direkt springa ut och leka, klättra i träd, leka i höet, bygga kojor, han beskriver hur det stimulerar kreativitet och självständighet. Vi konstaterar att han skulle kunna stått bredvid oss på konferensen, berättat om varför barn behöver den fria ostrukturerade leken.

Vi kommer in på ledarskapsfrågor och pratar om hur viktigt det är för barn att se vuxna göra saker på riktigt. Han jobbade hemma på gården, målade staket, grävde, plockade frukt och hans barn kom och gick, och såg det där. Ibland var de med i arbetet, ibland lekte de. Han såg till att det fanns penslar åt alla när det skulle målas, han visade hur man gör, och barnen fick möjlighet att göra saker på riktigt och känna att det de gjorde spelade roll. Han är verkligt oroad över hur det är idag. Han säger att han ser barn som bara sitter framför sina plattor och telefoner, datorer. Utan kontakt med situationer där de kan känna sig behövda. Det finns liksom inget att hänga upp relationen på. Han säger, det är inte konstigt att det blir konflikter mellan barn och föräldrar, mellan barn och andra vuxna. De är inte i ett sammanhang. Hans dotter står bredvid honom och säljer citrusfrukter. Hon bekräftar. De hade en fantastisk uppväxt, hon och hennes syskon. Det fanns en frihet, men också ett ansvar. Jag skulle vilja säga att det inte är en slump att de arbetar ihop idag. Att de är nöjda och glada. Litar på varandra. Jim bjuder på apelsinerna och clementinerna vi plockat ihop för att köpa. En stor påse. Han är så tacksam att vi stannat upp och pratat lite extra med honom. Denna fantastiska gästfrihet och generositet.

På väg ut från marknaden stannar jag till i ett stånd där en kvinna säljer marmelader, sylt, pesto och tomatsåser. Jag frågar om jag kan fotografera hennes fina burkar. Jag säger jag gärna skulle köpa, men det är långt att ta med det hem till Sverige. Hon undrar vad som fått mig att åka till Australien och åter berättar jag om konferensen. Det visar sig att hon är lärare i grundskolan och de har nyligen med föräldrars hjälp skapat en naturlig lekplats på gården på skolan där hon jobbar och berättar att de har en ätlig skolgård också. Vi är välkomna att besöka den, den ligger alldeles nära här, så det ser jag verkligen fram emot att göra.

Vi åker vidare till ”the Strand” vid floden Swan River, på vägen ser vi både svarta svanar och en pelikan. Vid the Strand finns en lekpark som Colin visar upp. Den ligger fantastiskt på en höjd ovanför stranden. Det är en ganska traditionell lekplats med mycket utrustning, men den har en del spännande kvaliteter. Sanden är exempelvis helt fantastisk, att det kan finnas så många olika kvaliteter på sand. Den är ljus och ren, men väldigt formbar. Solseglet över lekplatsen är enormt. Det täcker hela lekplatsen, flera stora blå segeldukar. Mycket är byggt med sandsten, den är oregelbunden och spännande att klättra på.

Vi går längs med strandpromenaden som är ett gångstråk av formgjuten betong, Colin berättar att det läggs på plats med stora formar av metall, som kan formas som man vill ha det. Jag undrar varför vi inte använder det mer i Sverige. Det är ju betydligt trevligare än asfalt. Kan det ha med tjälen att göra, att det inte håller för våra temperaturer, eller handlar det bara om tradition? Gångarna har ingjutna mönster av olika slag, olika färg, som skapats med olika stenmaterial. Röd betong, svart, men vanligast är den gula betongen.

Här får vi syn på flera spännande fåglar och Torbjörn fångar dem med teleobjektivet. Fantastiska bilder. Rosenkakadua, skrattkokaburra, regnbågslorikit för att nämna några. En skur kommer hastigt och vi åker vidare till Kings Park för en pumpasoppa med utsikt över en lekplats som har förhistoriskt tema. Den naturlekplats vi egentligen åkte för att titta på är avstängd, så vi tittar på den förhistoriska temalekplatsen istället. Den har några fina inslag.

Vi promenerar längs ett brett stråk gräs, en alldeles rak väg, genom bushen, med alla möjliga spännande träd och buskar, upp mot en trappa som går i formen av en dna-spiral. Där säger vi hejdå till Colin som åker hemåt. Vi promenerar runt i den botaniska trädgården där vi får se flera spännande träd. Ett träd som är 750 år gammalt som de 2008 flyttade från ett område utanför Perth där de skulle bygga en bro och inte ville hugga ner trädet. Urbefolkningen i området skänkte trädet som en gåva till invånarna i Western Australia och idag växer det i parken. Det är ett boab-träd och kallas Gija Jumulu. Dessa träd kan bli upp till 2000 år gamla.

I parken uppmärksammar vi samma fenomen som hemma i Sverige, barn, vuxna, ungdomar, i stort sett alla tittar ner på sina skärmar, sina telefoner. Det spelar ingen roll om de är i parken själva eller i sällskap med andra. De har största fokus på det som händer på telefonen. En lång stund iakttar vi två pojkar i 10-årsåldern som rör sig i parken med fokus på sina skärmar. På ca 10-15 meters avstånd står en kvinna, hon är där med dem. Vaktar dem. Inte en gång ser vi dem samtala med kvinnan. Hon har lurar i öronen och hela tiden ögonen på pojkarna. Hon följer dem vart de än går.

Jag reflekterar kring det vi pratade med mannen med apelsinerna om. Hur barnen gärna fick delta i meningsfulla sysslor på gården och om de inte ville det fick de leka fritt. De visste var de vuxna fanns och fick ansvar för att leta upp den vuxne när de behövde. De hade rörelsefrihet. De visste vad de fick lov att göra och vad de skulle vara försiktiga med. Det fanns en hel del faror på gården att passa sig för. Relationen mellan barnen i parken och den vuxne är något helt annat. Barnen har inget ansvar själva, för det ansvaret tar den vuxne som är med dem, hon följer dem som en vakt, men är inte inkluderad i deras aktivitet. Aktiviteten på telefonen är till för att stimulera barnen, men allt är fiktion, på låtsas. Meningen är tillfällig stimulering – sysselsättning. Många skulle hävda ett lärande och ”vi får åtminstone ut barnen”, men jag är kritisk. Barn behöver vara i ett meningsfullt sammanhang. Barn behöver vuxna förebilder att spegla i leken.

Många hävdar att barns lek med plattor, telefoner och datorer är ett sätt att spegla sig i vuxnas aktivitet. Precis som barn i exempelvis jägar- och samlarkulturer ses leka med de verktyg de vuxna använder, spjut, knivar och eld. Men jag kan inte köpa det när det handlar om spel utformade för att sysselsätta barnen. Jag säger heller inte att det bara är dåligt att barn får den möjligheten, men som jag ser det finns det ofta ingen balans idag. Vi kan inte låta skärmen styra våra liv. Vi kan inte låta all kommunikation ske via nätet. Barn behöver få möjlighet att leka med varandra. Se varandra i ögonen. Då skapas empati, kritiskt tänkande, förståelse för omvärlden. Barn behöver också se vuxna göra det som är grundläggande för människans överlevnad. Vi vet ju faktiskt ingenting om hur framtiden ser ut.

Vi åker hemåt med tåget fulla av intryck och tankar, efter lite middag på en restaurang i Perth centrum. På stationen blir vi vänligt upphämtade av vår värd Colin. Att bo på AirBnB är verkligen en riktigt prisvärd lyx på resan.

28 juli, 2017

Mellan skurar i Melville

Turen vår första dag går på cykel från Rossmoyne till Melville där vi med jämna mellanrum skjular mot regn, men också lyckas fånga några solstrålar.

I huset bor en annan gäst i ett av de andra rummen och vi samtalar över frukosten. Han bor i huset för att han hyrt ut hela sin lägenhet genom AirBnB, han förvånas över hur lätt han kan hyra ut, det är bokat nästan varje vecka. Jag hittar en citrusfrukt som ser ut som citron i färgen, men som är mer som en apelsin i formen, som ramlat från ett träd vid poolen på framsidan. Vi delar den och försöker lista ut vad det är för sort. Kan det vara övermogen lime? På kvällen berättar värdinnan att det är en blandning mellan citron och mandarin. Fantastisk smak. Söt citronsmak. Läskande. Lemonade tree – citrus limon x reticulata.

Efter att tagit igen oss ordentligt i morse efter flygresan, lånade vi cyklar och tog oss ut i blåsten. Vi bor precis vid Canning River, och det första som möter oss är två män som varit ute och fiskat med sina kanoter. De visar stolt upp den infångade fisken när vi ber om ett foto.

Vi cyklar längs med floden, som är en tidvattenflod, sen vidare över en väg och stannar till vid ett litet naturområde där vi får skjula för regnet. Kråkfåglar med helt annan teckning än de vi är vana vid fångar vårt intresse och sen får vi syn på ytterligare någon för oss mycket exotisk röd fågel och en liten fågel som ser ut som en blandning av svala och stare visar glatt upp sig och viftar på stjärten för oss. Området har nyligen brunnit, så alla träd är svarta i stammen. Vi ser några spännande frukter på ett träd som finns överallt, de är alldeles hårda, mer som en frökapsel och blommorna är alldeles fantastiska fulla av pistiller.

Det finns en liten obehagskänsla, blandat med fascinationen, att inte veta vad det är som växer här känns otryggt på något sätt. Det går inte riktigt att sätta fingret på vad det är, men hemma skulle jag känna och lukta på alla växter på ett helt obehindrat sätt. Det vågar jag inte göra riktigt här. Som om växterna skulle hoppa upp och bita mig. Jag föreställer mig hur det kan kännas att komma ny till Sverige från ett annat land. Kan det vara så när de vistas i vår natur, att det inte känns riktigt tryggt. Det som är ätbart känner jag inte alls så med, det jag känner igen. Som citrusträden. Ett apelsinträd inne på en tomt har släppt en massa fallfrukt, vilket enormt slöseri tänker jag, vill gå in och plocka, men hindras av regn och blåst. Och det kanske inte skulle vara accepterat heller att springa in på någons tomt… jag vet inte. Bredvid en busshållsplats står ett träd översållat med citroner, vi hittar en som är ordentligt mogen, den får åka med på pakethållaren.

Vi cyklar vidare och kommer till Piney Lakes Environmenal Education Center, vi hittar lite spännande information om olika program för skolor som vill arbeta med miljön, tyvärr har hon som ansvarar för skolprogrammen gått hem för dagen. Vi går genom Piney Lakes Park på ett fint gångstråk som är tillgänglighetsanpassat, så även rullstolsburna ska kunna ta sig igenom. Vi leder cyklarna för att kanske kunna se några fåglar. Lätena är helt andra än hemma i Sverige. Det känns lite som om man går genom fågelburarna på en djurpark. 50 olika arter ska man kunna se och höra här. Vid den andra entrén där vi går ut finns en rengöringsanläggning, där det är meningen att skorna ska rengöras innan man går in i parken. De är väldigt noga med att inte sprida sjukdomar, eller fröer från invasiva växter in till naturområdet.

En bit bort ligger Piney Lakes Sensory Playground som vi blir nyfikna på, vi genar över en park och kommer fram till en helt ny lekpark, där alla sinnen kan stimuleras. Lekparken är varierad och det som är mest slående är att det finns massvis med sittplatser, anhalter och gott om sinnligt material, både fast och löst. Allt är skapat så att alla ska kunna delta i leken oavsett om man har någon funktionsnedsättning eller inte. Det finns en sandlåda där barn i rullstol kan komma från ena sidan och delta i leken, på andra sidan är en sandlåda som är organiskt formad. Det finns vattenlek som är upphöjd, så att alla barn kan vara med och leka.

Vi kikar in på en katolsk skola, där kakaduorna bråkar på fotbollsplanen, det verkar som det är mest sportytor för barnen att vistas på, fotboll, tennisbanor, basketboll. Vi tror att skolan delar område med ett Lesuire Center, en fritidsanläggning. Det är enormt stort område. Molnen tornar upp sig, regnet vräker ner och vi skjular i en busskur en stund innan vi tar oss vidare till en malaysisk restaurang runt hörnet. Spännande lunch med asiatiska smaker. Nya smaker för oss. Men gott. Förutom den rökta korven och fiskkakan som de har blandat i både min och Torbjörns rätt. De lämnar vi kvar.

Efter lunchen får vi syn på en hel massa papegojor i ett träd, vi blir fast här en lång stund och fotograferar dessa färgglada fåglar i rött, grönt, blått och gult. Otroligt att en fågel kan få sådana färger och konstigt att se dem flyga fritt.

Vi beger oss vidare till Batemore Primary School där vi går in och tittar på skolgården. Entrén är välkomnande med både konst och blommande buskar. Allt känns enhetligt och trivsamt. Vi träffar snart städerskan som vi växlar några ord med. Vi frågar om de odlar på skolan och hon berättar att det gör de, de håller på och samlar in pengar för att få ihop mer pengar till sin ”Sustainable Garden” och hon visar vart vi ska gå för att se den. ”Det är inte mycket att se, förresten” avslutar hon meningen.

De har flera höns av olika sort i ett hägn och bredvid ett ungefär likadant hägn med höga staket där odlingarna finns. Det är ju vinter här nu, så det växer inte väldigt frodigt, men vi ser att de har självbevattnande kärl, en stor tunna med vatten och upphöjda odlingsbäddar i ovala former, där det växer lite av varje, bland annat lite sockerärtor. I mitten finns bord och bänkar, som förmodligen används för det praktiska arbetet med trädgården. En del av gården är utformad för lek, med stock och sten, gångarna är gjorda av betong som gjutits på plats, formerna kan anpassas efter platsen och här har man gjort små gupp. Jag tänker mig att det ska vara som en utmaning för rullstolsburna.

Vi skjular en stund under regnskydden vid entrén och lägger märke till hur de satt upp krokar till barnens väskor eller jackor utanför dörrarna, det finns drickesfontäner, där barnen lätt kan dricka vatten och de har sänkt ner sandlådor i asfalten precis vid entrén för den lugna lekens skull. Det är så tydligt att skolgården är gjord för barnen. För att det ska vara en trivsam plats att vistas på och att det är en viktig plats, där man även satsar lite extra. Trädgårdsmästaren har just varit där och sett till att allt är i ordning och fint för barnen.

Vi cyklar vidare hemåt, stannar till på en mataffär för att handla det nödvändigaste. Jag frågar om de har något ekologisk i frukt och grönsaksdisken. Han som packar upp varorna förstår inte vad jag menar. Vi får prata med chefen. Han säger att för att få ekologiskt får vi gå till specialbutiker, han har inget, men säger att det är möjligt att de kommer ta in i framtiden. I vinbutiken är det annorlunda, där känner han väl till gårdarna som odlar vindruvorna till det lokala vinet och vet vilka som odlar ekologiskt. Han säger att det är för svårt för dem att få det certifierat, men det finns de som jobbar hårt för att det ska vara i samklang med naturen. Vi köper en flaska vitt och nu sitter vi i sängen och lyssnar på vinden som viner och regnet som smattrar mot rutan, med ett glas vin och lite choklad. Redan klockan 18 var det alldeles mörkt ute. Det gäller att komma upp tidigt imorgon, om vi ska hinna se allt vi vill innan solen går ner.

28 juli, 2017

På resa i Perth

I slutet på juli och början på augusti är jag och Torbjörn i Perth, Australien. Vi ska tala på en konferens som heter ”Children and Nature” och jag passar på att besöka olika platser här i Perth. Detta och mina personliga reflektioner delar jag med mig av här Ätlig skolgård.

Jag kommer träffa landskapsarkitekter och permakulturdesigners, arkitekter och flera personer från skolans värld, förhoppningsvis får jag också njuta av några kulinariska upplevelser och spännande australiensisk natur. Mina observationer kommer vara osorterade upplevelser från dag till dag, och jag hoppas att ni ska tycka det är intressant.

Vägen hit var lång. Att resa med flyg känns aldrig roligt ur miljösynpunkt, så det känns extra värdefullt att verkligen få dela alla de erfarenheter som jag får under resan med så många som möjligt. Vi bytte flyg i Dubai och slogs av att det lika gärna kunnat vara USA, Sverige eller Kina. Alla butiker var samma som överallt annars. Ingen verklig lokal förankring. En liten turistbutik, som hade lite krimskrams från landet, men ingenting genuint. Bara kommers. Det kändes ganska bra ändå att stiga på det gigantiska planet mellan Dubai och Perth, det var ett dubbeldäckarplan, och alldeles fullsatt. 10 timmar tog det lite drygt från Dubai.

Taxichauffören som tar oss till huset vi ska bo är verkligt deprimerad. Han beskriver ett Australien helt utan framtid. Han kommer från Kroatien och har bott här i 15 år. Han ser framför sig att det åter är dags att flytta snart. Här finns inga jobb och han tror att det kommer fortsätta likadant lång tid framöver.

Korta dagar, hårda vindar och skurar med kraftiga regn möter oss i Perth, men gästvänligheten i vårt väl valda AirBnB i Rossmoyne är fantastiskt. Intresset för varför vi är på plats går inte att ta miste på.

Lemonade trädet i trädgården bredvid poolenKvinnan i huset, Miriam, har haft alla sina fem barn som nu är vuxna i ”home-schooling” under hela deras skoltid och hon är nu tillbaka och arbetar i skolan efter att ha varit ifrån det i 30 år. Hon säger att antalet incidenter, bråk och liknande i skolan har ökat ofantligt, barn som mår dåligt och inte kan hantera det, hon säger att de saknar resiliens idag. Det som hände, som behövde rapporteras under ett år för trettio år sedan kan idag ske på bara en dag i skolan nu. Hon har ett stort intresse i barns lek och lärande och vi kommer säkert ha mycket att prata om.

På fredag ska mannen i huset, Colin, visa oss runt i Perths parker. En av döttrarna är intresserad av konferensen där vi ska prata, och hade varit med förra året som i en del i sin utbildning. Kanske får vi även träffa henne.

I huset finns världens gulligaste lilla katt, förutom våra då, en liten mjuk perserblandning, en hankatt som de kallar ”she”, för att hon var tre år när de insåg att det var en hankatt. Här finns också en gullig hund som heter Indy, för han gillar att nosa upp saker, som Indiana Jones. De säger att han är en utehund, som inte förstår det. Han vill hela tiden in i huset.

Den femte augusti kommer vi prata på Nature Play´s konferens. Jag kommer prata om skolgården och hur man kan tänka när man designar skolgårdar, hur vi gör i Sverige. Jag kommer berätta lite om det arbete jag gör just nu, hur läget är i Sverige och jag kommer beskriva lite från Gröna skolgårdar i Malmö och Lekvärdefaktorn och varför den togs fram. Lite nervöst är det allt att prata på engelska inför 350 personer, men det kommer säkert att gå bra. På konferensen kommer mycket intressanta personer att vara med, det ska bli spännande att träffa dem alla.

7 juli, 20177 juli, 2017

Skolodlingarna i Köpenhamn och Malmö

Studieresan till Köpenhamn och Malmö maj 2017 arrangerades av Lead for ESD för Örebro kommun och hade fokus på pedagogisk och hälsofrämjande utemiljö. Här är alla artiklar från besöksmålen som också inspirerar till ätliga skolgårdar:

Köpenhamn

Klövermarkens naturverkstad. I Klövermarkens naturverkstad kan förskole- och skolelever boka in sig på besök där de får leka och lära om natur, miljö och hållbarhet i en fantastisk park.

Jagtvejens asyl. En liten, liten förskolegård har gått från asfalt till en lummig oas med barnperspektiv. Här finns otaliga rum och upptäckter att göra på en väldigt liten yta.

Lersöparkens skolehave del 1, del 2 och del 3. Köpenhamns hundraåriga skolodlingar. Otroliga miljöer och fantastisk inspiration för alla som är intresserade av mat och odling för skolelever.

Naturlegpladsen i Valbyparken. Köpenhamns största lekplats, designad av Helle Belong och flera gånger prisbelönt. Bland annat som ”världens bästa lekplats”.

Malmö

Kryddgårdsskolan. I Rosengård finns denna skola vars gård är planerad, anlagd och skött för att främja kreativitet, lek och rörelse. Sedan de deltog i Gröna skolgårdar 2010 har de fortsatt att se möjligheter och lösa problem för att fortsätta ha ätbart på skolan. Försteläraretjänsten används för att jobba med skolgårdsutveckling.

Odling i Folkets park. Mitt i Folkets park vimmel pågår odling i massor av former. Skolelever kommer på workshops under terminen och får följa odlingen från jord till bord.

Guldängen. Ett projekt som drivs av föreningen Växtvärket som tröttnat på lekplatser präglade av säkerhetstänk och regler och istället satsar på skogsträdgårdsodling och fri bygglek.

Stadsodling i Herrgården. Föreningen Odla i stan driver stadsodling på varma innergårdar tillsammans med barn och vuxna som bor i området.

Gyllins trädgård och Junibackens förskola. Förskola med Grön flagg som valt att utnyttja sin gårds pedagogiska potential fullt ut. Runt hörnet finns Gyllins trädgårdslekplats.

Om du själv är intresserad av en studieresa eller någon annan form av utbildning utifrån era specifika skolgårdsbehov, tveka inte att kontakta oss här!

21 juni, 201721 juni, 2017

Naturlegepladsen i Valbyparken

Under studieresan till Köpenhamn och Malmö besökte vi Naturlegepladsen i Valbyparken. Det är Köpehamns största lekplats och är designad av landskapsarkitekten Helle Nebelong. Sedan den invigdes 2001 har parken fått ta emot flera priser och bland annats utsetts till världens bästa lekplats 2012. Även om odling av mat inte har en framträdande roll i parken så hoppas vi att den kan inspirera. Det ätbara finns representerat på flera sätt och många av parkens fina idéer fungerar fint att ta med sig in i ätbara skolgårdar.

Parken är 20 000 kvadratmeter stor. Navet är den 210 meter långa rampen som går i en cirkel genom området. Den är tillräckligt bred för att gå, springa och ta sig fram med trampbilar på. Längs rampen finns det fem torn, vart och ett unikt och designade av olika grupper av studenter från Köpenhamns designskola.

Att ta varvet runt på rampen är en upplevelse. De stora träden omger en som en maffig lövsal. Barn kommer springande och åkande i full fart. Tornen träder fram ett och ett ur lövskuggorna, det ena helt olikt det andra.

Naturlegepladsen i Valbyparken har varit en bemannad lekplats under lång tid och innan dess var det faktiskt en soptipp. Helle berättar att när hon fick uppdraget att förnya lekplatsen så behövdes en meter av jordlagret tas bort på grund av dess historia. Jorden användes till att skapa stora kullar som är tongivande för parkens organiska former. De liksom rör sig, binder ihop och skapar olika slags ytor i landskapet. När vi gått runt halva cirkeln breder ängar, öppna ytor och fruktlundar ut sig framför oss bakom kullarna.

Kullarna är utmärkta platser för bärbuskar och örter som får sprida sig längs sidorna. Eller varför inte en terrassodling på södersidan? Här skulle det fungera bra med den typen av samodling som vi såg i Lersöparkens skolehave till exempel.

Det finns många häftiga ställen att upptäcka på lekplatsen. Ett av dem är en hög kulle där en bred gång går som en spiral uppför och nerför. Runt gången finns det massor av vinbärsbuskar där barnen leker kurragömma. Andra åker trampbil nerför kullen så snabbt det går. Vi ser en krasch, men allt går bra. Upp och iväg igen bara!

Två pedagoger bemannar parken mellan 10-17. Innanför rampcirkeln finns det samlingsplatser, en byggnad med förråd och toalett, sandlek och grillplatser. Det går att beställa mat och olika typer av material för skolklasser och förskolegrupper som besöker parken.

Lars Kjeldsen, anställd pedagog på Naturlegepladsen och landskapsarkitekt Helle Nebelong.

Den grå, nästan leraktiga sanden höll en del barn fokuserade hela tiden vi är i parken.

Helle berättar att när hon designade lekplatsen så var naturen i fokus eftersom den bjuder in till föränderlig och fantasifull lek. När hon har frågat barn vad som är det bästa med den fick hon svaret att det är ”Ingenting. Det är ingenting bestämt. Bara natur”.

11 juni, 201711 juni, 2017

Lersöparkens skolehave del 3 – Barnen i parken

I över 100 år har det funnits skolträdgårdar i Köpenhamn. De drivs av en förening med stöd från Köpenhamns kommun. Efter en nergång av besökare under 60-talet har de fått ny fart och flera nya har nu etablerats runt om i staden. Till Lersöparkens skolehave kommer det 33 skolklasser några gånger varje vecka. Här finns många exempel på praktiska lösningar för hur en stimulerande utemiljö kan skapas med enkla medel. Ge barnen jord under naglarna och ljus i ögonen är verksamhetens fina motto.

Det här är del tre i serien om vårt besök på Lersöparkens skolehave. Läs gärna del 1 om förträdgården och del 2 om odlingsinspiration!

I den tredje och sista delen av vår lilla artikelserie kommer vi att fokusera på det viktigaste av allt; hur barnen använder parken. Ledorden är självständighet och delaktighet. Häng med!

Vilka platser används och hur används de?

Det är spännande att se hur barnen rör sig i parken. En skolklass stannar uppe vid den första öppna ytan, sitter vid ett bord. Nära dem finns höns, odling av örter, blommande grönkål, en eldstad och odlingsfält. En annan grupp barn springer mot den allra innersta delen av parken, där det finns mängder av löst material. Camilla berättar att det pågår ständiga projekt i den delen av trädgården. En del fortsätter bygga på samma kojor vecka efter vecka och en del omskapas och flyttas ständigt. När vi går in bland träden ser vi många med strålande ögon släpa runt på hö och grenar, det ena lasset större än det andra.

Det är ovanligt att se kojlek i 12-årsåldern, trots att det är ungefär då det borde börja. För Emma är det självklart att det har med tillgång på material att göra. Finns det löst material så används det. Alla leder dessutom till lek utan indelning efter kön.

Naturliga rum och gångar

Hela parken är en upptäcktsresa. Ständigt öppnas nya rum, utrymmen, funktioner och utsikter. Bakom en liten lund av fruktträd, där gräset precis har slagits, kommer vi till en sektion med höns och kaniner, fler eldstader och en mängd mindre rum skapade av växter. Det finns många platser att röra sig till och från.

Zoner för olika behov

Alla zoner finns i parken. Trygga samlingszoner, där det ofta finns vuxna tillgängliga. Stora, öppna områden runt de trygga zonerna som används till lek. Massvis av buskage och träd som bildar rum där barnen kan vara ifred, leka ostört och röra sig inom och utom synhåll som det passar dem. Vi ser något enstaka barn upptäcka saker längst ut i de folktomma delarna av parken. Det verkar som att barnen själva får bestämma var de vill vara och vad de vill göra i stor utsträckning.

Det blir mat!

I parken pågår en del matlagning. Barnen är med och skördar och lagar det som ska ätas.När grönsakerna skördas på hösten, får barnen ta hem det till sina familjer. Idag tillagas brännässlor.

På vår tur genom parken ser vi barn som hanterar yxor, stora knivar och eld helt på egen hand. Aldrig är det någon vuxen som står lutad över dem. De vuxna finns med, men en bit ifrån. Barnen får genomföra sina uppgifter själva, vilket de också gör koncentrerat och fokuserat. Ibland tillsammans med andra barn, ibland ensamma. Vi lägger märket till att det är väldigt lugnt kring de situationerna. Den vilda leken sker på andra ställen.

Camilla Friedrichsen berättar att de i väldigt stor utsträckning gör det barnen vill göra. Vill de odla solrosor så gör de det, vill de odla något annat så gör de det. Barnen är delaktiga i det mesta som görs på området. Till och med slakt av både hönor och kaniner görs med barnen, något som blir lite svårt för oss att smälta. Vi förstår att barnen får mycket övning i att ta egna beslut och avgöra vad de själva vill vara delaktiga i.

Det finns inte många regler i parken, men en väldig viktig sak är att barnen direkt får lära sig att ta hand om allt levande. Det kommer barn som inte har någon vana alls vid odlande och det basala måste också läras ut. Camilla berättar att ju grönare det är, desto lugnare blir barnen.

Det här var den sista delen i det som blev en hel miniserie om Lersöparkens skolehave. Vi har fått många fina reaktioner på de två första delarna. Till exempel berättade vår läsare Helle om hur stolt hon var när hon fick skörda potatis, pumpa och blommor i skolehaverna på 50-talet. En annan läsare frågade vad som hindrar oss från att skapa sådana här miljöer för våra barn i skolan här i Sverige.

Svaret?

Ingenting alls.

8 juni, 20177 juli, 2017

Lersöparkens skolehave del 2 – Odlingsinspiration

Det här är del två i serien om vårt besök på Lersöparkens skolehave. Här hittar ni del ett och del tre.

Under äppelträdens blom

Camilla Friedrichsen börjar guida oss igenom den stora parken. Från förträdgården kommer vi ner till en samlingsplats under flera stora, blommande fruktträd. (Jag antog att det var körsbärsträd, men det visar sig vara äppelträd! 80 år gamla och de pampigaste jag sett.)

Här finns bord och sittplatser under tak och i det fria, förråd och olika redskap. Vi går raskt igenom eftersom en skolklass precis är på väg hit för att starta upp sin dag i parken.

Efter det känns det som att vi kommer in i ett sagolandskap. Parken tar aldrig tar slut. Nya äventyr väntar bakom varje buskage.

Det första som breder ut sig är en traditionell frilandsodling. Praktiskt för att kunna vara många som odlar och för att kunna märka ut och följa precis vad som är odlat var. Camilla berättar att det sista de gör med barnen på hösten är att så råg. Det är det enda som vuxit upp helt på den här odlingen just nu och fungerar som gröngödsling för att hålla jorden frisk och välmående.

Ju längre in vi går desto fler exempel ser vi på olika typer av odlingar.

Här dras det upp småplantor i ett växthus nära samlingsplatsen. Utanför markeras ingången av en pallkrage där det odlas örter och blommor. Smart om det finns dåligt med odlingsyta!

Vi får se surjordsplanteringar, etablering av nya buskar, örtodlingar och spaljerade fruktträd.

Använd det materialet som finns

Ett par saker är genomgående i hela den stora parken. Det materialet som finns på platsen används flitigt. Det kanske låter självklart och inte så märkvärdigt, men om det görs systematiskt har det många fördelar. Du slipper lägga tid på att forsla material till och från parken. Du får naturliga material som insekter trivs i och som kan brytas ner på plats. Det blir billigare än att köpa material. Du bidrar inte till onödig konsumtion med miljöpåverkan i form av förpackningar och transport. Men bäst av allt att det är en möjlighet att vara kreativ och utforskande för barn och vuxna. Upptäcka vilka material som finns, tänka igenom vad det kan användas till och sedan prova rent praktiskt. Hur många läroplansmål ryms i den processen?

Insektsbon och amplar i ett, gjorda av bland annat mossa.

Lockande kryphål till hönsen på baksidan.

Istället för att bygga upp sittplatser runt eldstaden, har den grävts ur. Jorden har säkert varit användbar i anläggning av odlingsbäddar och enkla sittplatser har skapats av stenar. Bakom ser ni ett av de många risstaket som finns precis överallt i parken. Bra för uppdelning av rum och områden, fint för insekter och praktiskt att kunna använda riset på samma plats som man tagit bort det.

Låt ogräset få vara kvar

Ogräset i parken verkar bara rensas bort där det faktiskt behövs rensas bort. I gångar, runt träd, på öppna ytor och till viss del i samodlingar får det vara kvar. Istället för att ta bort någonting för att våra ögon är vana vid att det ska vara prydligt, kan ogräset bli en del av allt det användbara i parken. Inkluderat istället för exkluderat. Och i många fall både gott, nyttigt och vackert.

Brännässlor var dagens lunch när vi besökte parken.

Skapa och ta tillvara naturens samspel

I en sådan här stor park skulle det kräva enorma resurser att försöka upprätthålla odling utan att skapa naturliga kretslopp. Kortklippt gräsmatta, stora monokulturer och bar jord till exempel skulle innebära otaliga timmars jobb bara för att bibehålla det som det är. Istället ser vi hur de odlar och planterar växter som trivs tillsammans och som klarar sig fint utan alltför mycket inblandning från människor. Där växter får fylla alla utrymmen och rum på samma sätt som vi ser i naturen. Ju mer som sköter och klarar sig själv, desto mer tid till annat än rent underhåll.

Här ser vi hur en mängd växter frodas tillsammans. Träd och buskar i bakkant, sedan krusbär, vinbär, perenna blommor, lökväxter, gräsmatta och maskrosor bland annat.

I den tredje och sista delen från Lersöparken kommer vi titta närmare på vad barnen gör i parken. Delaktighet och självständighet är viktiga inslag. Missa inte det!

2 juni, 20177 juli, 2017

Lersöparkens skolehave del 1 – Förträdgården

Runt om i Köpenhamn finns sex skolträdgårdar som drivs av föreningen Kobenhavns Skolehaver med stöd från Köpenhamns kommun. Skolträdgårdarna har funnits i över 100 år och efter en nergång av besökare under 60-talet har de fått ny fart och flera nya har nu etablerats. Till Lersöparkens skolehave kommer det 33 skolklasser några gånger varje vecka. Ge barnen jord under naglarna och ljus i ögonen är deras motto.

Här finns många exempel på praktiska lösningar för hur en stimulerande utemiljö kan skapas med enkla medel. Parken är hela tre hektar stor så vi kommer att dela upp vårt besök i flera delar. Häng med!

Del 1. Förträdgården

När vi kommer fram till Lersöparkens skolehave ser vi inget annat än ett litet, gult hus på ett hörn. Det är svårt att tro att det ligger en park här.

Bakom huset breder det ut sig en lummig och grön trädgård.

Här, i vad som mest känns som en förträdgård till de stora ytorna och odlingarna ännu längre in, känner vi igen en del odlingsprinciper från permakulturen och skogsträdgårdar. Mycket samodlas; höga träd, buskar, klätterväxter och perenna ätbara växter. Det gör att det inte kräver lika mycket skötsel eller kontroll från de som arbetar här. Inte heller ska det krävas så mycket redskap eller resurser utifrån systemet. En skogsträdgård tar hand om sig själv.

Skogsträdgårdar försöker efterlikna naturliga förhållanden. Till exempel finns det ingen bar jord i naturen. Om man försöker upprätthålla det i sin odling så har man ett oändligt arbete framför sig. I den här trädgården används mycket marktäckare, som håller jorden täckt och välmående. Ovanför här syns myskmadra, en perenn krydd- och medicinalväxt som snabbt breder ut sig i skuggområden.

Hör ovanför syns en annan perenn, kärleksört. Den blommar vackert på hösten och är väldigt tålig, men framför allt är den ätbar. De köttiga bladen är bland de första gröna skotten du kan äta av på våren.

Mångfald bland djur och insekter är en viktig del av en skogsträdgård. Det håller den frisk och frodig. Här är ett insektshotell för många invånare, gjort med vad som fanns till hands.

I en samodling, där man planterar perenner på ett strategiskt sätt, konkurreras de inte ut av ogräs utan tar sin plats. ”Ogräset” blir bara ytterligare ett tacksamt inslag i den biologiska mångfalden. Ofta är de dessutom ätbara, om än kanske lite ovana för våra smaklökar.

Genom att odla efter skogsträdgårdsprinciper med perenna örter, grönsaker, bär, buskar, klätterväxter och fruktträd skapar man en hållbar odling som lättare står emot sjukdomar eller andra hot och bara kräver mindre arbetsinsatser. Mer tid för upplevelser, lek och lärande alltså. Och så är det helt otroligt vackert.

I nästa del ska vi gå vidare och höra vår guide Camilla Friedrichsen berätta om de stora odlingarna. I den tredje delen tar vi en närmare titt på hur barnen använder parken. Missa inte det!

28 maj, 20177 juli, 2017

Jagtvejens asyl – ätbart på liten yta

Går det att skapa en ätlig skolgård eller förskolegård på en liten yta som redan är utnyttjad till det yttersta? På Jagtevejens asyl i Köpenhamn är det ätbara integrerat i utemiljön. Trots väldigt liten areal månar de också om att stimulera alla sinnen.

Barnen på den lilla vuggestuen är 0-3 år gamla. Deras uteplats är en liten, liten innergård mitt bland höga hus och trånga kvarter. Med hjälp av spaljerade träd, ätbara buskar, smarta lösningar och en omsorg de små, fysiska förutsättningarna skapas en gård ändå som kan följa barnens intressen och spontanitet.

Att ta tillvara på alla ytor. I den här lilla passagen på väg in trängs örter, rosor och vårblommor bakom ett enkelt pilstaket.

Det här är all yta de har att jobba med.

Tidigare var innergården en torftig lekplats med asfalt, gummi och färdiga lekredskap. Den designades om och sköts nu av en trädgårdsmästare med barnperspektiv. Inne på gården skapas rum, stigar, mötesplatser och äventyr. Ätbara träd, buskar och örter blir golv, väggar och tak. Ju mer vi går ner på barnens nivå, ju större och fler upplever vi platserna att vara.

Äppelträd och fikonträd, halvt spaljerade mot väggarna. Under dem vinbärsbuskar.

Till vänster utnyttjas utrymmet längs väggarna genom en hög, smal odlingslåda och högt växtstöd.

Överallt finns jordgubbsplantor omsorgsfullt sparade.

Träd och klätterväxter skapar tak i flera nivåer som drar ögat uppåt. Små rum ger tak som kan användas till mycket.

En ätbar skolgård eller förskolegård mår bäst om man välkomnar fåglar och insekter och andra smådjur.

Nyponbuskar, vinbärsbuskar, äppelträd, fikonträd, rabarber, örter och jordgubbsplantor var några av allt det ätbara som vi upptäcker på gården. Plus odlingstråg här och var som ännu inte är odlade i. När man skapar rum och upplevelser för alla sinnen går det absolut att använda sig av ätbara växter trots minimala utrymmen! Vi lämnar Jagtvejens asyl inspirerade till att använda de små utrymmen vi har på ett roligare, smartare och ätbarare sätt.