Hitta balansen

Ytterligare ett verktyg som användes för att skapa förskolegården på Sångtrasten i Karlstad är Hitta Balansen. Det är ett hjälpmedel som fokuserar på dialog, risker och pedagogiska aspekter på skolgårdar.

Bli en säker beställare

Ett av de viktiga syftena med Hitta Balansen är att göra skolan till en säker beställare när det kommer till skolgården. Det kan vara problematiskt. Ibland kommer skolan in för sent i processen att ta fram eller ändra en skolgård. Ibland blir trygghetstänk och standarder det som styr istället för de pedagogiska målen. Kalkylering och försök till eliminering av risker får råda. Ibland är det också svårt med kommunikation mellan förvaltare och skolan.

Hitta Balansen är först och främst ett verktyg för dialog. För att lyfta pedagogiken och barnperspektivet till högsta prioritet och hitta sätt att prata om det på ett sätt som gör att alla inblandade får ökad förståelse och samsyn.

Risker

Barn behöver själva lära sig att hantera och bedöma risker. Utemiljön vid skola och förskola blir alltmer utarmad på dels detta och dels på möjligheten att låta barn vara kreativ i sin utemiljö. Trygghet ligger i att få och kunna ta eget ansvar. Det finns många som menar att vi idag lämnar över det ansvaret för sent till barnen. Att de inte får chans att öva på att ta risker tillsammans med vuxna när de är mindre, vilket gör dem mindre beredda på det senare i livet.

En av de viktigaste sakerna verktyget visar är att risker är viktiga och behövs för barns lärande. Verktyget väger värden gentemot nackdelar med riskabla inslag. Det ger kommunikativa redskap för att inte bara se risker som problem som behöver tas bort.

Äppelträdet

Ett exempel är att det är vanligt att skolor låter bli att plantera fruktträd. Varför då? Jo, för att det finns en oro för att fallfrukt ska locka till sig getingar som barnen riskerar att bli stuckna av. Om vi enbart fokuserar på risker som vi upplever som farliga eller fel, blir det enkelt att låta bli fruktträd. Men om vi börjar med att fundera på fruktträdens värden ser vi det nog annorlunda. Ett fruktträd kan ge skugga mot solen varma sommardagar, ge möjlighet att lära om hur ett äpple faktiskt blir till, karten kan bli ett fint löst material till kreativ lek och det blir en bra träning till att hålla koll på getingar. Även om ingen självklart vill att någon ska bli stucken, kanske även det kan bli ett värdefullt lärande om det skulle råka hända? Kanske finns det farligare risker med att aldrig låta barnen vara i miljöer där det finns risker?

(Och om det känns svårt att hantera riskerna med getingstick, kanske det går att hitta värdefulla, lärande sätt att arbeta med att plocka undan fallfrukten. Det finns många lösningar!)

En fantastisk miljö i Lersöparkens skolahave i Köpenhamn. Brännässlor och insektsbon i ett äppelträd. En del risker, kanske värdefulla sådana, och en mängd pedagogiska möjlighet.

Ta det pedagogiska kommandot

Hitta Balansen hjälper dig med att våga vara en beställare och hålla kvar de pedagogiska tankarna. Att låta barnen ta risker, ha en plan för om någonting händer och att vara där med barnen. Skolan måste börja beställa miljöer som den tror på.

Emma Crawley har tagit fram Hitta Balansen och som vi tidigare berättat kommer ett material tas fram under hösten. Om du är intresserad av att lära dig och använda er av Hitta Balansen innan dess är du välkommen att kontakta oss.

En ny förskolegård i Karlstad

Förra veckan hade Sångtrastens förskola i Karlstad invigning av sin helt nya utemiljö. För ett halvår sedan var det bara en gräsmatta och en liten kulle på ytan som idag blev full av sprudlande lek. Karlstad kommun har tagit fram ett verktyg som kallas Skolgårdsvärde. Det är ett gediget verktyg för att höja kvalitén på utemiljön, så att den blir anpassad efter verksamhetens behov och främjar barnens lärande, utveckling och hälsa.

Sångtrasten är en av elva enheter i Karlstad som håller på att förändra sin utemiljö med hjälp av skolgårdsvärde och med medel från Boverkets satsning på upprustning av utemiljö. Förskolechefen, Hjördis Jansson, har fått utbildning och handledning för att ta kunna göra åtgärder som verkligen främjar verksamheten. Torbjörn Wrange som är verksamhetsutvecklare inom pedagogisk miljö på kommunen driver detta arbete genom att stödja cheferna genom en process med utbildning, delaktighet och design av gården.

Lek utan begränsningar

Det som särskiljer gården från det vi traditionellt ser på en förskola är att gården är open-ended och oprogrammerad. Det är barnen och pedagogerna som ständigt ger den nytt innehåll genom lek och pedagogiska aktiviteter. Växtligheten ger också barnen möjlighet till varierade upplevelser året runt. Här finns inga gungor, vippdjur eller kostsamma klätterställningar i starka färger. De naturliga materialen fyller gården. Stockar, stenar, sand, grus, stubbar och en och annan betongskulptur. Det finns flera naturliga rum, där leken kan få ta fart eller där det finns plats att dra sig undan.

Ett rum för alla

I ett av rummen ligger en hög med långa pinnar från skogen. Barnen hittar dem snabbt och börjar bygga. Kojleken tar fart. I ett rum finns en scen och en samlingsplats runt en eldstad. Där elden ska vara finns singel och en pojke finner sin lugna plats, jag iakttar honom länge där han sitter och plockar med småstenarna. Fullt fokuserad.

Återbrukat material

En låda står vid lekstugan en lång stund oöppnad, men någon kikar försiktigt in och i den hittar de material av alla de slag. Det är blandade saker från Solareturen (det lokala återbruket), som kommer till ny glädje på gården. Ett hamsterhjul, några korgar, grytor, slevar, några gosedjur, en matta och några saker som är svåra att säga vad de är.

När barnen börjar plocka med dessa saker kommer rolleken igång på allvar. Här leker flickor och pojkar en intensiv lek. De plockar med materialet och hämtar sand i sandlådan att fylla korgar och grytor med. Alla är med. Små som stora barn. De pratar oavbrutet med varandra. Olika lekar. Olika teman i leken. Det är svårt för mig som åskådare att urskilja vad som verkligen händer. Ett barn pysslar om ett annat, någon förhandlar över disken i lekstugan, någon snurrar hamsterhjulet i en hög med sand, fyller det med mer, någon springer och hämtar mera sand.

Bygga, springa, gräva

Vid ett ställe finns en liten hinderbana med små stubbar, stockar och stenar. Förutom det fasta materialet finns här gott om brädor och några gamla läskbackar. Här kan barnen fortsätta att bygga vidare och skapa nya hinderbanor efter hand. Olika varje dag. Nytt material kan tillföras i oändlighet. Jag ser hur barn i olika åldrar balanserar på stenarna, testar stockarna och börjar bygga med brädorna.

Kullen skapar fart i leken och här finns stora ytor för barnen att springa på. De får upp ordentligt med fart när de springer ner för backen. Någon rullar ner och någon drar sig upp med hjälp av ett rep. Några barn åker ned för rutschkanan i full fart och några klättrar upp för den. Några springer fort ner och fortsätter en hopprunda på halmbalarna som ligger i en halvcirkel, som lätt går att flytta runt.

Några barn planterar växter i odlingslådor längs med huset tillsammans med personalen. Doftande lavendel, höga gräs som prasslar i vinden, gult lysande rudbeckior och massvis med kärleksört som jag är nyfiken på om de kommer smaka på.

Det trygga, det dynamiska och det vilda

Inne vid huset finns också bord och här har några barn satt igång och måla på stafflier, vattenfärgen står framme och det är bara för barnen att sätta igång när de vill. Det är fritt fram. Barnets egna val, inre motivation och barnens egna drivkraft att leka och skapa får styra vilken aktivitet de vill engagera sig i. De kan stanna i den aktivitet de vill, tills nyfikenheten leder dem vidare till ett nytt projekt. Det blir ett tydligt flyt i leken. Gården är utformad med tre zoner, den trygga, den dynamiska och den vilda zonen. De samspelar med varandra och skapar ett flyt, samtidigt som det underlättar för ett ledarskap där barnen kan ges både ansvar och frihet i stegrande grad.

Hitta Balansen gör det möjligt

Många av er som läser funderar säkert på hur det kan byggas en gård som denna. Några funderar säkert också på hur man kan ha pinnar och bråte liggande på gården som här. Vi har ju under en lång tid lärt oss att ”EU-standarden” sätter stopp för miljöer som denna. Denna miljön har möjliggjorts genom utbildning i balanserad riskbedömning av miljön och verktyget Hitta Balansen som vi har tagit fram i Lead for ESD. Det är ett verktyg för att stärka de pedagogiska värdena i att barn får möjlighet att bedöma risker på egen hand. Verktyget möjliggör en kommunikation mellan olika förvaltningar för att kunna skapa bästa möjliga förutsättningar för barns lärande, utveckling och hälsa.

I höst kommer vi skapa en guide som beskriver betydelsen av detta förhållningssätt och i november/december hoppas vi vara redo för utbildningar även för andra kommuner som är intresserade.

Ansvar och frihet med apelsiner och telefoner

Colin, mannen i huset där vi bor, tog oss på en lördagstur runt i Perth idag. Han visade oss lekparker, Kings Park och en liten lokal marknad.

Den första lekparken vi stannar till vid är precis typexemplet av en lekplats där tillgänglighetsanpassningen skapar segregation istället för inklusion. Där tillverkaren i all välmening velat skapa en lekplats som även rullstolsburna kan använda sig av. Visst, vid första anblick kan det verka bra. Även rullstolsburna får ju då möjlighet att gunga, som var fallet just på denna lekplats. Barns behov är komplexa, en lekplats ska skapa möten, den ska vara en plats där man kan träna sociala förmågor, en plats för utmaning och stimulans av alla sinnen, där det finns intressanta saker att upptäcka och undersöka, en plats som är kreativ, där barnen kan interagera med platsen på olika sätt. Att lägga hela budgeten på en gunga för rullstolsburna motverkar hela syftet med lekplatsen. Att gunga fram och tillbaka ensam exkluderar detta barn från mötet, gungan bjuder inte heller in några andra barn. Här hade de dessutom satt ett högt staket runt om gungan, för att förstärka det ytterligare.

Vi åker vidare till en liten marknad, dit Colin brukar åka varje lördag. Det är en ”bondens marknad” där lokala producenter kan komma och sälja sina produkter. Frukt, honung, sylt, grönsaker, bröd och ost, allt möjligt hittar vi här. Det är en fin liten marknad. Vid citrusståndet smakar jag friskt på alla olika clementiner och apelsiner. Fantastiskt att få äta riktigt färska frukter. Vi pratar lite med mannen som säljer citrus, frågar om gården, han visar bilder, föreslår att vi ska åka dit upp och besöka den. Han frågar vad vi gör i Australien och vi berättar om konferensen. Han blir mycket engagerad. Berättar hur han ser på barns möjlighet till lek, ser skillnaden från när hans egna barn var små. De brukade komma hem efter en kort dag i skolan, och direkt springa ut och leka, klättra i träd, leka i höet, bygga kojor, han beskriver hur det stimulerar kreativitet och självständighet. Vi konstaterar att han skulle kunna stått bredvid oss på konferensen, berättat om varför barn behöver den fria ostrukturerade leken.

  

Vi kommer in på ledarskapsfrågor och pratar om hur viktigt det är för barn att se vuxna göra saker på riktigt. Han jobbade hemma på gården, målade staket, grävde, plockade frukt och hans barn kom och gick, och såg det där. Ibland var de med i arbetet, ibland lekte de. Han såg till att det fanns penslar åt alla när det skulle målas, han visade hur man gör, och barnen fick möjlighet att göra saker på riktigt och känna att det de gjorde spelade roll. Han är verkligt oroad över hur det är idag. Han säger att han ser barn som bara sitter framför sina plattor och telefoner, datorer. Utan kontakt med situationer där de kan känna sig behövda. Det finns liksom inget att hänga upp relationen på. Han säger, det är inte konstigt att det blir konflikter mellan barn och föräldrar, mellan barn och andra vuxna. De är inte i ett sammanhang. Hans dotter står bredvid honom och säljer citrusfrukter. Hon bekräftar. De hade en fantastisk uppväxt, hon och hennes syskon. Det fanns en frihet, men också ett ansvar.  Jag skulle vilja säga att det inte är en slump att de arbetar ihop idag. Att de är nöjda och glada. Litar på varandra. Jim bjuder på apelsinerna och clementinerna vi plockat ihop för att köpa. En stor påse. Han är så tacksam att vi stannat upp och pratat lite extra med honom. Denna fantastiska gästfrihet och generositet.

På väg ut från marknaden stannar jag till i ett stånd där en kvinna säljer marmelader, sylt, pesto och tomatsåser. Jag frågar om jag kan fotografera hennes fina burkar. Jag säger jag gärna skulle köpa, men det är långt att ta med det hem till Sverige. Hon undrar vad som fått mig att åka till Australien och åter berättar jag om konferensen. Det visar sig att hon är lärare i grundskolan och de har nyligen med föräldrars hjälp skapat en naturlig lekplats på gården på skolan där hon jobbar och berättar att de har en ätlig skolgård också. Vi är välkomna att besöka den, den ligger alldeles nära här, så det ser jag verkligen fram emot att göra.

Vi åker vidare till ”the Strand” vid floden Swan River, på vägen ser vi både svarta svanar och en pelikan. Vid the Strand finns en lekpark som Colin visar upp. Den ligger fantastiskt på en höjd ovanför stranden. Det är en ganska traditionell lekplats med mycket utrustning, men den har en del spännande kvaliteter. Sanden är exempelvis helt fantastisk, att det kan finnas så många olika kvaliteter på sand. Den är ljus och ren, men väldigt formbar. Solseglet över lekplatsen är enormt. Det täcker hela lekplatsen, flera stora blå segeldukar. Mycket är byggt med sandsten, den är oregelbunden och spännande att klättra på.

  

Vi går längs med strandpromenaden som är ett gångstråk av formgjuten betong, Colin berättar att det läggs på plats med stora formar av metall, som kan formas som man vill ha det. Jag undrar varför vi inte använder det mer i Sverige. Det är ju betydligt trevligare än asfalt. Kan det ha med tjälen att göra, att det inte håller för våra temperaturer, eller handlar det bara om tradition? Gångarna har ingjutna mönster av olika slag, olika färg, som skapats med olika stenmaterial. Röd betong, svart, men vanligast är den gula betongen.

  

Här får vi syn på flera spännande fåglar och Torbjörn fångar dem med teleobjektivet. Fantastiska bilder. Rosenkakadua, skrattkokaburra, regnbågslorikit för att nämna några. En skur kommer hastigt och vi åker vidare till Kings Park för en pumpasoppa med utsikt över en lekplats som har förhistoriskt tema. Den naturlekplats vi egentligen åkte för att titta på är avstängd, så vi tittar på den förhistoriska temalekplatsen istället. Den har några fina inslag.

Vi promenerar längs ett brett stråk gräs, en alldeles rak väg, genom bushen, med alla möjliga spännande träd och buskar, upp mot en trappa som går i formen av en dna-spiral. Där säger vi hejdå till Colin som åker hemåt. Vi promenerar runt i den botaniska trädgården där vi får se flera spännande träd. Ett träd som är 750 år gammalt som de 2008 flyttade från ett område utanför Perth där de skulle bygga en bro och inte ville hugga ner trädet. Urbefolkningen i området skänkte trädet som en gåva till invånarna i Western Australia och idag växer det i parken. Det är ett boab-träd och kallas Gija Jumulu. Dessa träd kan bli upp till 2000 år gamla.

I parken uppmärksammar vi samma fenomen som hemma i Sverige, barn, vuxna, ungdomar, i stort sett alla tittar ner på sina skärmar, sina telefoner. Det spelar ingen roll om de är i parken själva eller i sällskap med andra. De har största fokus på det som händer på telefonen. En lång stund iakttar vi två pojkar i 10-årsåldern som rör sig i parken med fokus på sina skärmar. På ca 10-15 meters avstånd står en kvinna, hon är där med dem. Vaktar dem. Inte en gång ser vi dem samtala med kvinnan. Hon har lurar i öronen och hela tiden ögonen på pojkarna. Hon följer dem vart de än går.

Jag reflekterar kring det vi pratade med mannen med apelsinerna om. Hur barnen gärna fick delta i meningsfulla sysslor på gården och om de inte ville det fick de leka fritt. De visste var de vuxna fanns och fick ansvar för att leta upp den vuxne när de behövde. De hade rörelsefrihet. De visste vad de fick lov att göra och vad de skulle vara försiktiga med. Det fanns en hel del faror på gården att passa sig för. Relationen mellan barnen i parken och den vuxne är något helt annat. Barnen har inget ansvar själva, för det ansvaret tar den vuxne som är med dem, hon följer dem som en vakt, men är inte inkluderad i deras aktivitet. Aktiviteten på telefonen är till för att stimulera barnen, men allt är fiktion, på låtsas. Meningen är tillfällig stimulering – sysselsättning. Många skulle hävda ett lärande och ”vi får åtminstone ut barnen”, men jag är kritisk. Barn behöver vara i ett meningsfullt sammanhang. Barn behöver vuxna förebilder att spegla i leken.

Många hävdar att barns lek med plattor, telefoner och datorer är ett sätt att spegla sig i vuxnas aktivitet. Precis som barn i exempelvis jägar- och samlarkulturer ses leka med de verktyg de vuxna använder, spjut, knivar och eld. Men jag kan inte köpa det när det handlar om spel utformade för att sysselsätta barnen. Jag säger heller inte att det bara är dåligt att barn får den möjligheten, men som jag ser det finns det ofta ingen balans idag. Vi kan inte låta skärmen styra våra liv. Vi kan inte låta all kommunikation ske via nätet. Barn behöver få möjlighet att leka med varandra. Se varandra i ögonen. Då skapas empati, kritiskt tänkande, förståelse för omvärlden. Barn behöver också se vuxna göra det som är grundläggande för människans överlevnad. Vi vet ju faktiskt ingenting om hur framtiden ser ut.

Vi åker hemåt med tåget fulla av intryck och tankar, efter lite middag på en restaurang i Perth centrum. På stationen blir vi vänligt upphämtade av vår värd Colin. Att bo på AirBnB är verkligen en riktigt prisvärd lyx på resan.