Ansvar och frihet med apelsiner och telefoner

Colin, mannen i huset där vi bor, tog oss på en lördagstur runt i Perth idag. Han visade oss lekparker, Kings Park och en liten lokal marknad.

Den första lekparken vi stannar till vid är precis typexemplet av en lekplats där tillgänglighetsanpassningen skapar segregation istället för inklusion. Där tillverkaren i all välmening velat skapa en lekplats som även rullstolsburna kan använda sig av. Visst, vid första anblick kan det verka bra. Även rullstolsburna får ju då möjlighet att gunga, som var fallet just på denna lekplats. Barns behov är komplexa, en lekplats ska skapa möten, den ska vara en plats där man kan träna sociala förmågor, en plats för utmaning och stimulans av alla sinnen, där det finns intressanta saker att upptäcka och undersöka, en plats som är kreativ, där barnen kan interagera med platsen på olika sätt. Att lägga hela budgeten på en gunga för rullstolsburna motverkar hela syftet med lekplatsen. Att gunga fram och tillbaka ensam exkluderar detta barn från mötet, gungan bjuder inte heller in några andra barn. Här hade de dessutom satt ett högt staket runt om gungan, för att förstärka det ytterligare.

Vi åker vidare till en liten marknad, dit Colin brukar åka varje lördag. Det är en ”bondens marknad” där lokala producenter kan komma och sälja sina produkter. Frukt, honung, sylt, grönsaker, bröd och ost, allt möjligt hittar vi här. Det är en fin liten marknad. Vid citrusståndet smakar jag friskt på alla olika clementiner och apelsiner. Fantastiskt att få äta riktigt färska frukter. Vi pratar lite med mannen som säljer citrus, frågar om gården, han visar bilder, föreslår att vi ska åka dit upp och besöka den. Han frågar vad vi gör i Australien och vi berättar om konferensen. Han blir mycket engagerad. Berättar hur han ser på barns möjlighet till lek, ser skillnaden från när hans egna barn var små. De brukade komma hem efter en kort dag i skolan, och direkt springa ut och leka, klättra i träd, leka i höet, bygga kojor, han beskriver hur det stimulerar kreativitet och självständighet. Vi konstaterar att han skulle kunna stått bredvid oss på konferensen, berättat om varför barn behöver den fria ostrukturerade leken.

  

Vi kommer in på ledarskapsfrågor och pratar om hur viktigt det är för barn att se vuxna göra saker på riktigt. Han jobbade hemma på gården, målade staket, grävde, plockade frukt och hans barn kom och gick, och såg det där. Ibland var de med i arbetet, ibland lekte de. Han såg till att det fanns penslar åt alla när det skulle målas, han visade hur man gör, och barnen fick möjlighet att göra saker på riktigt och känna att det de gjorde spelade roll. Han är verkligt oroad över hur det är idag. Han säger att han ser barn som bara sitter framför sina plattor och telefoner, datorer. Utan kontakt med situationer där de kan känna sig behövda. Det finns liksom inget att hänga upp relationen på. Han säger, det är inte konstigt att det blir konflikter mellan barn och föräldrar, mellan barn och andra vuxna. De är inte i ett sammanhang. Hans dotter står bredvid honom och säljer citrusfrukter. Hon bekräftar. De hade en fantastisk uppväxt, hon och hennes syskon. Det fanns en frihet, men också ett ansvar.  Jag skulle vilja säga att det inte är en slump att de arbetar ihop idag. Att de är nöjda och glada. Litar på varandra. Jim bjuder på apelsinerna och clementinerna vi plockat ihop för att köpa. En stor påse. Han är så tacksam att vi stannat upp och pratat lite extra med honom. Denna fantastiska gästfrihet och generositet.

På väg ut från marknaden stannar jag till i ett stånd där en kvinna säljer marmelader, sylt, pesto och tomatsåser. Jag frågar om jag kan fotografera hennes fina burkar. Jag säger jag gärna skulle köpa, men det är långt att ta med det hem till Sverige. Hon undrar vad som fått mig att åka till Australien och åter berättar jag om konferensen. Det visar sig att hon är lärare i grundskolan och de har nyligen med föräldrars hjälp skapat en naturlig lekplats på gården på skolan där hon jobbar och berättar att de har en ätlig skolgård också. Vi är välkomna att besöka den, den ligger alldeles nära här, så det ser jag verkligen fram emot att göra.

Vi åker vidare till ”the Strand” vid floden Swan River, på vägen ser vi både svarta svanar och en pelikan. Vid the Strand finns en lekpark som Colin visar upp. Den ligger fantastiskt på en höjd ovanför stranden. Det är en ganska traditionell lekplats med mycket utrustning, men den har en del spännande kvaliteter. Sanden är exempelvis helt fantastisk, att det kan finnas så många olika kvaliteter på sand. Den är ljus och ren, men väldigt formbar. Solseglet över lekplatsen är enormt. Det täcker hela lekplatsen, flera stora blå segeldukar. Mycket är byggt med sandsten, den är oregelbunden och spännande att klättra på.

  

Vi går längs med strandpromenaden som är ett gångstråk av formgjuten betong, Colin berättar att det läggs på plats med stora formar av metall, som kan formas som man vill ha det. Jag undrar varför vi inte använder det mer i Sverige. Det är ju betydligt trevligare än asfalt. Kan det ha med tjälen att göra, att det inte håller för våra temperaturer, eller handlar det bara om tradition? Gångarna har ingjutna mönster av olika slag, olika färg, som skapats med olika stenmaterial. Röd betong, svart, men vanligast är den gula betongen.

  

Här får vi syn på flera spännande fåglar och Torbjörn fångar dem med teleobjektivet. Fantastiska bilder. Rosenkakadua, skrattkokaburra, regnbågslorikit för att nämna några. En skur kommer hastigt och vi åker vidare till Kings Park för en pumpasoppa med utsikt över en lekplats som har förhistoriskt tema. Den naturlekplats vi egentligen åkte för att titta på är avstängd, så vi tittar på den förhistoriska temalekplatsen istället. Den har några fina inslag.

Vi promenerar längs ett brett stråk gräs, en alldeles rak väg, genom bushen, med alla möjliga spännande träd och buskar, upp mot en trappa som går i formen av en dna-spiral. Där säger vi hejdå till Colin som åker hemåt. Vi promenerar runt i den botaniska trädgården där vi får se flera spännande träd. Ett träd som är 750 år gammalt som de 2008 flyttade från ett område utanför Perth där de skulle bygga en bro och inte ville hugga ner trädet. Urbefolkningen i området skänkte trädet som en gåva till invånarna i Western Australia och idag växer det i parken. Det är ett boab-träd och kallas Gija Jumulu. Dessa träd kan bli upp till 2000 år gamla.

I parken uppmärksammar vi samma fenomen som hemma i Sverige, barn, vuxna, ungdomar, i stort sett alla tittar ner på sina skärmar, sina telefoner. Det spelar ingen roll om de är i parken själva eller i sällskap med andra. De har största fokus på det som händer på telefonen. En lång stund iakttar vi två pojkar i 10-årsåldern som rör sig i parken med fokus på sina skärmar. På ca 10-15 meters avstånd står en kvinna, hon är där med dem. Vaktar dem. Inte en gång ser vi dem samtala med kvinnan. Hon har lurar i öronen och hela tiden ögonen på pojkarna. Hon följer dem vart de än går.

Jag reflekterar kring det vi pratade med mannen med apelsinerna om. Hur barnen gärna fick delta i meningsfulla sysslor på gården och om de inte ville det fick de leka fritt. De visste var de vuxna fanns och fick ansvar för att leta upp den vuxne när de behövde. De hade rörelsefrihet. De visste vad de fick lov att göra och vad de skulle vara försiktiga med. Det fanns en hel del faror på gården att passa sig för. Relationen mellan barnen i parken och den vuxne är något helt annat. Barnen har inget ansvar själva, för det ansvaret tar den vuxne som är med dem, hon följer dem som en vakt, men är inte inkluderad i deras aktivitet. Aktiviteten på telefonen är till för att stimulera barnen, men allt är fiktion, på låtsas. Meningen är tillfällig stimulering – sysselsättning. Många skulle hävda ett lärande och ”vi får åtminstone ut barnen”, men jag är kritisk. Barn behöver vara i ett meningsfullt sammanhang. Barn behöver vuxna förebilder att spegla i leken.

Många hävdar att barns lek med plattor, telefoner och datorer är ett sätt att spegla sig i vuxnas aktivitet. Precis som barn i exempelvis jägar- och samlarkulturer ses leka med de verktyg de vuxna använder, spjut, knivar och eld. Men jag kan inte köpa det när det handlar om spel utformade för att sysselsätta barnen. Jag säger heller inte att det bara är dåligt att barn får den möjligheten, men som jag ser det finns det ofta ingen balans idag. Vi kan inte låta skärmen styra våra liv. Vi kan inte låta all kommunikation ske via nätet. Barn behöver få möjlighet att leka med varandra. Se varandra i ögonen. Då skapas empati, kritiskt tänkande, förståelse för omvärlden. Barn behöver också se vuxna göra det som är grundläggande för människans överlevnad. Vi vet ju faktiskt ingenting om hur framtiden ser ut.

Vi åker hemåt med tåget fulla av intryck och tankar, efter lite middag på en restaurang i Perth centrum. På stationen blir vi vänligt upphämtade av vår värd Colin. Att bo på AirBnB är verkligen en riktigt prisvärd lyx på resan.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *