Mellan skurar i Melville

Turen vår första dag går på cykel från Rossmoyne till Melville där vi med jämna mellanrum skjular mot regn, men också lyckas fånga några solstrålar.

I huset bor en annan gäst i ett av de andra rummen och vi samtalar över frukosten. Han bor i huset för att han hyrt ut hela sin lägenhet genom AirBnB, han förvånas över hur lätt han kan hyra ut, det är bokat nästan varje vecka. Jag hittar en citrusfrukt som ser ut som citron i färgen, men som är mer som en apelsin i formen, som ramlat från ett träd vid poolen på framsidan. Vi delar den och försöker lista ut vad det är för sort. Kan det vara övermogen lime? På kvällen berättar värdinnan att det är en blandning mellan citron och mandarin. Fantastisk smak. Söt citronsmak. Läskande. Lemonade tree – citrus limon x reticulata.

Efter att tagit igen oss ordentligt i morse efter flygresan, lånade vi cyklar och tog oss ut i blåsten. Vi bor precis vid Canning River, och det första som möter oss är två män som varit ute och fiskat med sina kanoter. De visar stolt upp den infångade fisken när vi ber om ett foto.

Vi cyklar längs med floden, som är en tidvattenflod, sen vidare över en väg och stannar till vid ett litet naturområde där vi får skjula för regnet. Kråkfåglar med helt annan teckning än de vi är vana vid fångar vårt intresse och sen får vi syn på ytterligare någon för oss mycket exotisk röd fågel och en liten fågel som ser ut som en blandning av svala och stare visar glatt upp sig och viftar på stjärten för oss. Området har nyligen brunnit, så alla träd är svarta i stammen. Vi ser några spännande frukter på ett träd som finns överallt, de är alldeles hårda, mer som en frökapsel och blommorna är alldeles fantastiska fulla av pistiller.

Det finns en liten obehagskänsla, blandat med fascinationen, att inte veta vad det är som växer här känns otryggt på något sätt. Det går inte riktigt att sätta fingret på vad det är, men hemma skulle jag känna och lukta på alla växter på ett helt obehindrat sätt. Det vågar jag inte göra riktigt här. Som om växterna skulle hoppa upp och bita mig. Jag föreställer mig hur det kan kännas att komma ny till Sverige från ett annat land. Kan det vara så när de vistas i vår natur, att det inte känns riktigt tryggt. Det som är ätbart känner jag inte alls så med, det jag känner igen. Som citrusträden. Ett apelsinträd inne på en tomt har släppt en massa fallfrukt, vilket enormt slöseri tänker jag, vill gå in och plocka, men hindras av regn och blåst. Och det kanske inte skulle vara accepterat heller att springa in på någons tomt… jag vet inte. Bredvid en busshållsplats står ett träd översållat med citroner, vi hittar en som är ordentligt mogen, den får åka med på pakethållaren.

Vi cyklar vidare och kommer till Piney Lakes Environmenal Education Center, vi hittar lite spännande information om olika program för skolor som vill arbeta med miljön, tyvärr har hon som ansvarar för skolprogrammen gått hem för dagen. Vi går genom Piney Lakes Park på ett fint gångstråk som är tillgänglighetsanpassat, så även rullstolsburna ska kunna ta sig igenom. Vi leder cyklarna för att kanske kunna se några fåglar. Lätena är helt andra än hemma i Sverige. Det känns lite som om man går genom fågelburarna på en djurpark. 50 olika arter ska man kunna se och höra här. Vid den andra entrén där vi går ut finns en rengöringsanläggning, där det är meningen att skorna ska rengöras innan man går in i parken. De är väldigt noga med att inte sprida sjukdomar, eller fröer från invasiva växter in till naturområdet.

En bit bort ligger Piney Lakes Sensory Playground som vi blir nyfikna på, vi genar över en park och kommer fram till en helt ny lekpark, där alla sinnen kan stimuleras. Lekparken är varierad och det som är mest slående är att det finns massvis med sittplatser, anhalter och gott om sinnligt material, både fast och löst. Allt är skapat så att alla ska kunna delta i leken oavsett om man har någon funktionsnedsättning eller inte. Det finns en sandlåda där barn i rullstol kan komma från ena sidan och delta i leken, på andra sidan är en sandlåda som är organiskt formad. Det finns vattenlek som är upphöjd, så att alla barn kan vara med och leka.

Vi kikar in på en katolsk skola, där kakaduorna bråkar på fotbollsplanen, det verkar som det är mest sportytor för barnen att vistas på, fotboll, tennisbanor, basketboll. Vi tror att skolan delar område med ett Lesuire Center, en fritidsanläggning. Det är enormt stort område. Molnen tornar upp sig, regnet vräker ner och vi skjular i en busskur en stund innan vi tar oss vidare till en malaysisk restaurang runt hörnet. Spännande lunch med asiatiska smaker. Nya smaker för oss. Men gott. Förutom den rökta korven och fiskkakan som de har blandat i både min och Torbjörns rätt. De lämnar vi kvar.

Efter lunchen får vi syn på en hel massa papegojor i ett träd, vi blir fast här en lång stund och fotograferar dessa färgglada fåglar i rött, grönt, blått och gult. Otroligt att en fågel kan få sådana färger och konstigt att se dem flyga fritt.

Vi beger oss vidare till Batemore Primary School där vi går in och tittar på skolgården. Entrén är välkomnande med både konst och blommande buskar. Allt känns enhetligt och trivsamt. Vi träffar snart städerskan som vi växlar några ord med. Vi frågar om de odlar på skolan och hon berättar att det gör de, de håller på och samlar in pengar för att få ihop mer pengar till sin ”Sustainable Garden” och hon visar vart vi ska gå för att se den. ”Det är inte mycket att se, förresten” avslutar hon meningen.

De har flera höns av olika sort i ett hägn och bredvid ett ungefär likadant hägn med höga staket där odlingarna finns. Det är ju vinter här nu, så det växer inte väldigt frodigt, men vi ser att de har självbevattnande kärl, en stor tunna med vatten och upphöjda odlingsbäddar i ovala former, där det växer lite av varje, bland annat lite sockerärtor. I mitten finns bord och bänkar, som förmodligen används för det praktiska arbetet med trädgården. En del av gården är utformad för lek, med stock och sten, gångarna är gjorda av betong som gjutits på plats, formerna kan anpassas efter platsen och här har man gjort små gupp. Jag tänker mig att det ska vara som en utmaning för rullstolsburna.

Vi skjular en stund under regnskydden vid entrén och lägger märke till hur de satt upp krokar till barnens väskor eller jackor utanför dörrarna, det finns drickesfontäner, där barnen lätt kan dricka vatten och de har sänkt ner sandlådor i asfalten precis vid entrén för den lugna lekens skull. Det är så tydligt att skolgården är gjord för barnen. För att det ska vara en trivsam plats att vistas på och att det är en viktig plats, där man även satsar lite extra. Trädgårdsmästaren har just varit där och sett till att allt är i ordning och fint för barnen.

Vi cyklar vidare hemåt, stannar till på en mataffär för att handla det nödvändigaste. Jag frågar om de har något ekologisk i frukt och grönsaksdisken. Han som packar upp varorna förstår inte vad jag menar. Vi får prata med chefen. Han säger att för att få ekologiskt får vi gå till specialbutiker, han har inget, men säger att det är möjligt att de kommer ta in i framtiden. I vinbutiken är det annorlunda, där känner han väl till gårdarna som odlar vindruvorna till det lokala vinet och vet vilka som odlar ekologiskt. Han säger att det är för svårt för dem att få det certifierat, men det finns de som jobbar hårt för att det ska vara i samklang med naturen. Vi köper en flaska vitt och nu sitter vi i sängen och lyssnar på vinden som viner och regnet som smattrar mot rutan, med ett glas vin och lite choklad. Redan klockan 18 var det alldeles mörkt ute. Det gäller att komma upp tidigt imorgon, om vi ska hinna se allt vi vill innan solen går ner.

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *